Kommentarer till Mamma bloggar från fängelset. (Hinseberg) 1.

Av: En ny epok « Någons mamma-Någons dotter

En ny epok « Någons mamma-Någons dotter — Tue, 17 Nov 2009 11:35:17 +0000

[...] första tio månaderna spenderade hon på Kronobergshäktet. Därefter två år på Hinseberg (varav den allra första tiden på Riksmottagningen, därefter på normalavdelning någon månad [...]

Av: Annika Östberg åter i Sverige « Någons mamma-Någons dotter

Annika Östberg åter i Sverige « Någons mamma-Någons dotter — Wed, 08 Apr 2009 13:30:32 +0000

[...] Mammas första blogg från Hinseberg är daterad den 22/12-06. [...]

Av: Anonym

Anonym — Wed, 26 Nov 2008 19:19:33 +0000

Kriminalvårdare förtjänar inte livet,
dem har inget männniskovärde.
dem är mobbare , omänskliga kräk.
hur I HELVETE kan man vilja bevittna när en stackare skall klä av sig naken och sätta sig och kissa med framsträckta händer, jävla sadister!!
om jag i framtiden hör att en kriminalvårdare, manlig som kvinnlig har blivit ihjälslagen eller ihjältorterad skall jag ha fest. jag överdriver INTE.

Hälsningar från en som hatar kriminalvårdare, åklagare, häktesvakter, fängelsedirektörer, fängelsechefer, socialsekreterare,parkeringsvakter som bötfäller folk.

Av: Kristina Grahn

Kristina Grahn — Thu, 28 Dec 2006 18:26:11 +0000

Jag läste en gång om en kvinna som blev avspolad med vattenslang när hon anlände till Hinseberg. Det tyckte de var ett bra sätt att säga välkommen och visa att de respekterar de fångna. Eller så kanske det var i uppfostrande syfte. Ett sätt at visa att det inte finns några gränser för vad de kan utsätta fångarna för… Jag vet inte hur jag skulle klara ett sådant bemötande. Jag är en ganska känslig person och jag skulle antagligen bryta ihop, ge upp livslust och framtidshopp. Döma mig själv oerhört hårt och självföraktet skulle stiga mig över öronen.

Men om någon hade sålt narkotika till mina barn, skulle jag också kunna spola vatten på den. Minst.

Varför söker man jobb inom kriminalvården?

Hur vill man ge en fånge nya erfarenheter av goda relationer?

Hur vill man ge hopp?

Hur handskas man med människors dåliga moral inom och utanför fängelser? Dålig moral är ju en så svår fråga, och det kan verkligen reta mig…samtidigt som jag vill skapa möjligheter för nya chanser. Men jag har egentligen höga krav på mina medmänniskor, och på dem jag umgås med. Att ta ansvar tycker jag är helt nödvändigt, om det så handlar om trohet, familjeliv, affärsliv eller vänskap. Att vara ärlig, och öppen med vem man är.

Jag förstår egentligen inget annat. Så jag skulle nog aldrig klara att arbeta på krim.
Eftersom det verkar vara svårt med just öppenhet, ärlighet och respekt för andra människor, bland dem som faktiskt väljer att leva ”brottsligt”. Och för anhöriga måste det ju vara ohygglit svårt att veta vad som är sant och inte. När hela idén med brottslighet är att dölja, hålla hemligt, och vara oärlig.

Men jag vill fortfarande att alla som vill mogna och utvecklas ska få göra det i största möjliga trygghet och kärlek. Och jag tror på förlåtelsens väg. Men det är inte direkt någon enkel väg… Den kräver en hel del, och den är hänsynslöst sann och ärlig.

Av: Miss Borderline

Miss Borderline — Thu, 28 Dec 2006 15:03:54 +0000

Tja på ett sätt har kanske den långa häktningstiden fört nåt ”gott” med sig (eftersom du inte varit inne i svängen förut) och det är att inte alla är okända för dig där inne på Hinsan nu, och det måste ju mitt i all bedrövelsen kännas skönt att få återse tre man tycker om. Ja en sak är säker, man ska va glad för den frihet man har, allt kan tas ifrån en en vacker dag för ingen är immun mot vad livet KAN ställa till med/föra med sig, kramar!!