Ska åka till mamma idag. Det känns bra att jag ska träffa henne. Det blir en liten kortare resa när jag åker dit och jag blir så lugn när jag är på väg till henne. Jag kan inte riktigt beskriva det. Besökstiden är ju så väldigt kort, men jag känner ändå att den blir så viktig. Att se på mamma, att kunna krama henne.
Samtidigt sätter de där besöken alltid igång så mycket känslor och det är alltid lika tungt att lämna henne och gå.
Vi väntar ju just nu på beslut från HD (Högsta Domstolen) om mammas överklagan. Egentligen väntar vi på ett avslag, men någonstans, längst därinne så när jag ändå ett litet, litet, litet hopp om att hon ska få resning, trots att jag vet att chansen är så extremt minimal att den är näst intill obefintlig.
Steg för steg lär jag mig stå ut med, leva med och acceptera att min mamma kommer att sitta inlåst en lång tid framöver… Flera år. Jag är också lika medveten om att varje år av dessa kommer att gå så sakta, så sakta.
Jag försöker intala mig att se fram emot de små delmålen som först innebär förflyttning till utredningen på Hinseberg och därefter stegvis flyttningar på olika anstalter och sedan även en början av permissioner.
Förra veckan var det nio månader sedan mamma greps, omvi räknat rätt så KAN hennes permissioner kanske ha startat runt jul nästa år.
Det är där vi befinner oss nu. Denna jul blir en liten parentes som kommer att firas endast i barnens önskan och behov, nästa år hoppas jag, hoppas jag att vi ska kunna fira julen tillsammans som en hel familj. Med mamma.
27 Nov 2006 at 10:35
Tänker på dig idag, att du får vara hos din mamma. Jag blir riktigt avundsjuk! Underbart att ni har en sådan varm relation. Träffar du din styvfar något också? Hur fungerar komunikationen mellan honom och din mamma, får de ha något att göra alls med varandra, ex brev osv?
Jo, vardagen lunkar sakta på. Jag vet ju inte vad du har för överlevnadsstrategier, kanske går bara dagarna och du upptäcker att det gått nio månader. Så funkar det för mig, en dag i sänder. Samtidigt så pockar ju omvärlden på sin uppmärksamhet så man hänger allt med ett tag till. Ibland känns det riktigt bra och man tror att det kommer att gå bra för min son när han kommer ut. Det finns stunder när jag tänker att han bara flyttat hemifrån, helt enkelt! De gånger kan jag tillåta mig att må bra (eller är det kroppen som tvingar mig genom att ha de tankarna). Sen har vi de andra stunderna då jag inte tror att jag ska överleva detta här. Då jag sakta kvävs. Kvävs av all ångest över saker man sagt, gjort, inte gjort, skulle gjort. Det är då jag dömer mig, hårt. Som förälder har man dåligt samvete för det mesta, även om man gjort sitt bästa i situationen. Att det nu blivit som det blivit, att ens ena barn hamnat i fängelse, minskar ju inte detta dåliga samvete. Så jag avundas din och din mammas varma, nära relation.
Styrka till dig
kram
27 Nov 2006 at 12:20
Till Magnolia! det kan omöjligt vara ”ditt fel”.. Även om uppväxten varit full av svårigheter och brister på grund av omständigheter eller vad det nu kan vara, så står du ju kvar! Älskar och saknar! Vad mer kan du ge? Vad mer kan bära ett vuxet barn?
Man kan inte leva av någon annans kraft. Han måste finna sin egen. Om han har svårigheter som kommit in i hans liv pga uppväxten så är det ändå HANS utgångspunkt. Han måste reda ut det. Du hjälper honom nog inte med att känna skuld. Ge honom ansvaret för sitt liv. Och ta ansvaret för ditt. Låter det kallt? Jag tror att det egentligen är varmt… Det är att bryta sig ur skuldfällan, och öppna för nytt liv, nya vägar… Förstår du hur jag menar?
De tankarna gäller nog inte bara Magnolia, utan alla beroende /medberoende och alla som har barn… Borde nog läsa vad jag själv skrev.. Det var nog till mig också…
K
27 Nov 2006 at 13:24
Ojj, jag har verkligen missat jättemycket i denna bloggen nu när jag inte hade internet ett tag. Men nu har jag hittat dej igen & läst lite..Men måste uppdatera mej om ALLT!
Gillade denna bloggstilen mer än på expressen.
Hoppas verkligen allt är bra med dej, mamman & dina barn..
Massor av kramar Marra
27 Nov 2006 at 13:59
Till Kristina Grahn: Tack för att du svarade på mitt inlägg. Nej, det låter inte kallt för du har helt rätt, tycker jag, och jag håller med dig. Det är klart att jag är medberoende på ett sätt men jag är också hans mamma. Och som förälder har man nog alltid en sorts inbyggd oro, det spelar nog ingen roll att barnen är vuxna! Går det sedan som det har gjort i vårt fall så vänder man ut och in på sig själv för att försöka hitta vad som gick fel. Även den bästa föräldern skulle nog hitta fel då! Ansvaret för mitt liv försöker jag ta genom att inte hoppa av min högskoleutbildning som jag vekligen kämpat för att komma in på, jag går på samtal och jag går hos en underbar sjukgymnast som är duktig på utmattningssymdrom som lär mig att andas rätt och att ”öppna upp mig” och jag har en underbar familj och vänner som stöttar mig och stärker mig. Men jag får kämpa varje dag. Kämpa med att hålla mig kvar i skolan, kämpa med att vara social, kämpa för att vara en bra mamma för mitt andra barn, kämpa för att vara en bra hustru. Jag kan bara hoppas på att det kommer att sluta bra för oss, att det kommer att gå bra för min son, att han tar lärdom av de här åren och gör något bra av dem för framtiden. Men än vågar jag inte släppa på min oro…..
27 Nov 2006 at 15:03
Magnolia! Nu stjäl vi utrymme från blogg-innehavaren…men jag blir glad av att höra /läsa att du inte har gett upp! Det skulle ju ligga så nära, kan jag tänka mig, att ge upp… Att gå under av skuld och fel-letanden.
Jag är själv förälder men de är inte så gamla än att de har hunnit ”hamna fel”, men jag kan tänka mig in – åtminstone glimtvis – i den förtvivlan som det skulle innebära. All oro och tyngd. Kämpa på!!! Din styrka kan ge inspiration till din son på ett sätt som du inte räknat med…kanske..? Lycka till med utbildningen! (Blir nyfiken på vad du läser…)
K
27 Nov 2006 at 15:23
Hej!! Har inte vait inne på länge så jag har läst ikapp mig och skrivit kommentarer under en del inlägg. Ja gud va skönt när det blir permissioner!! Kan inte låta bli att tänka på din styvfar som sitter helt oskyldigt dömd (om nu han och din mamma talar sanning ang det, men eftersom din mamma erkänt verkar det ju inte logiskt att dom skulle ljuga om det), det är en skrämmande tanke…..att få 7 års fängelse när man ingenting olagligt har gjort!! Vi skulle ALLA kunna hamna i den situationen om vi är på fel plats vid fel tillfälle……kanske nåt för Camilla att tänka på såhär i juletid?! Kramar till dig och mamsen!!
27 Nov 2006 at 23:52
Tänker ofta på dig .
Så härligt att du får träffa din mamma .
Det behöver man mamma är alltid mamma.
Kram Susann Jonnys ängla mamma
Kramar även till din mamma länge .
28 Nov 2006 at 10:07
Kristina Grahn. sjuksköterska!
Till någons dotter: Hoppas att du hade det bra igår ihop med din mamma. Tänkte på er. Passade också på att läsa igenom din blogg från i våras. Ja, fy fan! Den tiden vill man inte ha tillbaka. Blev så glad när jag hittade det du skrev till mig den 19/6, det var (och är) verkligen en ljuspunkt i mitt liv. Tack igen!
Nu när du flyttat bloggen hit, tog du inte med kommentarerna då, för jag hittar nästan inga? Lite synd i såfall.
Ha en bra dag trots, alla känslosvajningar på grund av gårdagen.
kram
28 Nov 2006 at 18:06
magnolia652003: Ja,jag har kontakt med styvpappa. Har bara gjort enstaka besök, men vi har kontakt via telefon och brevledes. Den största anledningen till att mina besök inte är så täta är att jag låter hans barn få förtur med hans besök. Mamma och han har haft möjlighet till ett telefonsamtal i veckan på 30 minuter, men eftersom han nyligen har förts till Kulaanstalten, så vet jag inte hur deras kontakt ska fortlöpa… Jag fick i alla fall ett kort av honom idag där han lät meddela att han har det okej under omständigheterna.
Ang. dina känslor runt din son,så är min första reaktion; Döm inte dig själv! Samtidigt som jag är medveten om att vi själva är de hårdaste domarna! Men det jag ber dig tänka är att även OM du skulle ha (vilket jag absolut inte tror) gjort en massa misstag i din uppfostran, så kommer vi alla till en punkt när vi måste ta eget ansvar för våra egna handlingar. Ibland kommer sig missbruk/kriminalitet av en massa familjeproblem, men det är så ofta som man hör om missbrukare/kriminella som faktiskt har haft en fantastisk barndom, men ändå blir missbrukare eller kriminella. Oavsett vad det förflutna har fört med sig, så försår jag dina känslor som förälder,samtidigt som jag tycker du ska lyfta av dig själv den tunga bördan. Om det känns HELT omöjligt för dig, så vill jag ändå säga till dig; Om du ska ta pådig din sons ”misslyckanden” i livet, så hoppas jag verkligen att du ”jämnvikt” suger åt dig och tar åt dig av VARJE litet framsteg som NÅGOT av dina barn gör! Kram!
Kristina Grahn: Tack för vackra ord till Magnolia, en toppen mamma!!
love: Välkommen tillbaka!
Kristina Grahn: Oroa er inte för mitt bloggutrymme! Det finns massor av bloggutrymme tillgodo för era tankar och känslor!!
Miss Borderline: Önskar även dig välkommen åter!! Nej, mitt hjärta är tungt för min styvfar…!
Jonnys ängla mamma: Tack Susann!! Numera skickas alla bloggar och kommentarer till mamma också,såvarenda hälsning och kram går fram! Kram!!
magnolia652003: Ja, magnolia, den kämpigaste tiden är trots allt över… Tack och lov! När det gäller överflyttningen av bloggen så tog det ca: 1 ½ månad, såde enda kommentarer jag tog över var de jag bloggade vidare på. Tycker själv det känns väldigt trist, men tvivlar ändå på att jag kommer orka flytta över dem också… Tyvärr…
29 Nov 2006 at 16:40
En sorgsen mamma är inte så sorgsen just nu,när jag har läst på bloggen och förstår att jag är inte ensam,det finns andra mammor som har sina söner inne.Söner,döttrar,mammor…anhöriga.
Steg för steg lever jag vidare,befinner mig i aceptans just nu.Så här är det,så här ser verkligheten ut just nu.
Kramar från en förkyld mamma
29 Nov 2006 at 17:15
en sorgssen mamma: Jag vill bara helt impulsivt krama om dig en massa!! Ja, vi är en massa anhöriga som går runt här med en massa känslor som tyvärr är väldigt skamfyllda också! Men jag är glad att vi i bloggen kan finna gemenskap och förtroende, förståelse, styrka och stolthet! Det viktigaste vi har gemensamt ärtrots allt kärleken till våra anhöriga, vad än de har gjort!
06 Okt 2007 at 19:38
[...] på Kronobergshäktet. Själva närde vi något litet hopp någonstans över att mamma skulle ha möjlighet att fira denna jul med oss, att hennes permissioner skulle ha kommit igång. Så blir det ju inte nu. Vi hade varit för [...]