Mamma har påskpermission

Jag har ännu inte riktigt hunnit vänja mig vid att min mamma har börjat få permissioner. Den här helgen har hon permission hos min bror och även om vi inte kommer att träffas, så känns det så bra att kunna ringa henne när jag vill,  barnen kan ringa mormor när de vill, på deras villkor.

Det är också skönt att som dotter slippa oroa sig för hur de har det där inne över påsk. Nu vet jag att hon har det bra, att vi kan prata när vi vill och det känns bra.

Glad påsk önskar jag er!

Läs även andra bloggares åsikter om permission, min mamma, glad påsk, helg, storhelg,

 

Annika Östberg åter i Sverige

Annika Östberg. (Otroligt snabbt uppdaterat på Wikipedia. Planet med Annika landade i morse och redan har Wikipedia uppdaterat sin sida) En kvinna som spenderat oerhört många år i Amerikanskt fängelse. Enligt Aftonbladet 27 år, enligt Expressen 28 år och enligt hemsidan drygt 29 år. (Det var 27 år i Februari 2007, enligt hemsidan) Oavsett så tror jag vi alla kan enas om att det handlar om väldigt många år.

När jag tänker mig tillbaka 29 år i tiden, så var jag bara en liten skolflicka. Allt som skett i mitt liv, har i stort sett skett efter det.

Oavsett hur inblandad Annika sägs vara i de mord hon dömts för, så har hon haft det väldigt tufft och svårt, ändå tycker jag inte hon har beklagat sig. Av det jag läst i tidningar och sett av henne så förvånas jag över att många inte verkar förstå att Annika aldrig uttalat sig om att vilja bli frigiven, även om det inte är svårt att förstå att det är hennes önskan, det vore närmast onormalt att inte känna så i hennes situation. Men det Annika har stridit för hela tiden är två saker, som jag har uppfattat:

• Att få ett tidsbestämt straff.
• Att få bli överförd till Sverige.

Ingenstans kan jag läsa att Annika på något sätt “kräver” att bli frigiven.

Jag läste boken om Annika som heter Sorgfågel och är skriven av journalisten Lena Katarina Swanberg. Jag blev verkligen berörd av boken och vill varmt rekommendera den. Om man  är intresserad av att veta mer om Annika Östberg, men av någon anledning inte vill läsa hela boken, så uppmanar jag i er i alla fall att läsa hemsidan om Annika och om hennes liv.

Som anhörig till en som sitter bakom galler, rinner mina tårar konstant närjag läser all nyhetsrapportering om Annika. Både för hennes mamma som kämpat i så många år förAnnikas överförning, men också för Annika själv.

Jag läser någonstans att Annika nu ska in på Riksmottagningen på Hinseberg och jag önskar att jag kunde beskydda henne från den. Det går rysningar genom min kropp när jag tänker på Riksmottagningen på Hinseberg. Jag minns hur dåligt min mamma mådde när hon satt där och jag minns hur svårt det var och fortfarande är att läsa de blogginlägg hon skrev från Riksmottagningen. Nu när jag läser, kan jag se hur även mammas ord är förhårdnade. De är inte mjuka och runda och vackra att ta i munnen. De är hårda, syniska och uttrycker en stor portion sorg.

Jag önskar att vi kunnat bespara Annika Östlund denna “välkomstbehandling” till svensk kriminalvård, efter alla år hon redan har fått sitta frihetsberövad. Jag hoppas någon ska förklara för henne att det här bara är en liten, liten del av Svensk kriminalvård. En liten del som säkert kan upplevas som den mest destruktiva delen, men som i alla fall är en relativt kort period av ditt långa fängelsestraff.

Återupplivar några av de blogginlägg min mamma skrev från Riksmottagningen:

• Mammas första blogg från Hinseberg är daterad den 22/12-06.
• Nästa blogg från mamma är daterad på julafton 24/12-06
• Den senaste bloggen från mamma är daterad på Nyårsafton. 31/12-06

Fler inlägg i det här  ämnet kan du läsa HÄR!

Till Annika och hennes mamma vill jag säga: Jag är glad för er skull och hoppas livet kan underlättas något för er nu.

Läs även andra bloggares åsikter om hinseberg, riksmottagningen, annika östberg, frigiven, återvänt, sorgfågel, lena katarina swanberg,

 

Artikeln i Aftonbladet om min mammas tid i fängelse

Jag skrev förra Söndagen om att Aftonbladets söndagsbilaga publicerade en artikel om min mammas fängelsetid och mig som anhörig. Idag publicerar aftonbladet även artikeln på nätet. Här kan du klicka och läsa reportaget:

• Min mamma sitter i fängelse
• Mamman berättar: Jag har svikit familjen
• Forskaren: De känner sig som dåliga mammor

Läs även andra bloggares åsikter om anhörig, fängelse, färingsö, anstalt, aftonbladet, reportage, nätet, söndagsbilaga, media,

 

Mamma bloggar från Färingsöanstalten

Min mamma har skickat ett nytt inlägg från anstalten. Inlägget är ett svar på en kommentar från Jennie. Hon kommer hem till mig i morgon för permission över helgen och jag ser oerhört mycket fram emot det! Här kommer min mammas inlägg:

Färingsö den 22 februari 2009.

Tack Jennie för din hälsning. Roligt att det går bra för dig. Det glädjer mig.

Jag har tänkt göra precis som dig, gå på möten, skaffa mig sponsor och arbeta i stegen. Jag får redan nu särskild permission en gång i veckan för att gå på möten. Det är jag så tacksam över. Dessutom går jag på möte i samband med min normalpermission. Sponsor har jag skaffat mig i och just nu har jag börjat jobba med 4:e steget. Det känns som att jag inte har “råd” med att lämna något åt slumpen. “Jag gör det jag måste för att få det liv jag behöver.” Att ha sponsor när jag en dag muckar, att ha hittat min hemmagrupp den dag jag muckar känns som en bra början på frigivningen.

Du frågade om Katarina finns kvar som terapeut på Slottet. Det gör hon, en fantastisk människa som har satt många goda avtryck i mitt liv.

Kramar och fortsatt lycka till!

Läs även andra bloggares åsikter om de tolv stegen, NA, färingsöanstalten, fängelse, stegen, fjärde steget, muckar, sponsor, slottet, terapeut, permission,

 

Reportage i Söndagsbilagan

Idag, Söndag den 22/2, dagen innan det är tre år sedan min mamma greps, har Aftonbladets Söndagsbilaga en ganska stor artikel om mig och min mamma och om anhöriga till personer som sitter i fängelse i Sverige.

Om du har läst det, berätta gärna vad du tycker om reportaget.

Läs även andra bloggares åsikter om reportage, aftonbladet, söndagsbilagan, fängelse, anhöriga,

 

Mamma skriver om säkerhet på anstalterna

Kumla anstalt 2006

Hinseberg anstalt 2007

Färingsö anstalt 2008

Detta inlägg har min mamma skrivit och det är daterat Björngärdet lördagen den 31 Januari 2009:

Svar på frågor som kommit i kommentarerna

Madde frågar huruvida många återfaller direkt till brott direkt efter frigivning.  Jag vet inte hur många, men en del gör naturligtivs det. Jag tror att du kan finna svaret i någon statistik som redan finns. Brottsförebyggande rådet kan vara rätt institution för att få fram sådan statistik.

Som medfånge tycker jag alltid det är trist när någon kommer tillbaka efter bara en kort tids frihet, för det händer tyvärr. Det är sorgligt. Dessutom blir du betraktad som svårare i Kriminalvårdens ögon. Det betyder att möjligheter till permissioner och eventuella vårdvistelser i slutet av straffet är svårare att få.

Man får väl tolka det som att återfallsbrottslingar har lägre tillit än förstagångsförbrytare när Kriminalvården satsar på rehabelitering. Det kan ju finnas en sanning i att tänka så, MEN jag tänker att kanske är de återfallsförbrytarna det måste satsas mest på då deras väg tillbaka till samhället är den svåraste. Det finns en logik i bådasätten att tänka. Det handlar dessutom inte alltid om vad Kriminalvården är villig att göra. Lika ofta handlar det om fångens vilja att ta emot hjälp. Kanske är man så rädd för fler misslyckanden eller tror inte att man någonsin kan bryta med ett kriminellt och missbrukande liv att man inte ens vågar försöka. Man har helt enkelt gett upp hoppet om att kunna förändra sitt liv. Jag tror att många blir kvar i kriminalitet och missbruk av just den orsaken. De har förlorat hoppet.

Nej, Madde, man kan inte säga att fängelsemiljön är särskilt lyxig. I de flesta anstalter blir du inlåst klockan kvart i åtta på kvällen utan annan möjlighet till “toalett” än en potta! I en del celler finns det tvättfat, i andra inte. Du delar dusch med alla andra på en avdelning. Maten är kostnadsbestämd till 43 kronor om dagen. Det ska räcka till frukost, lunch och middag. Det blir inte någon lyxmat för de pengarna.

Där jag sitter nu, är det öppet hela dygnet. Det betyder att jag kan gå på avdelningens gemensamma tialett även på kvällar och nätter och efter flera år utan en sådan möjlighet känns bara det som rena lyxen.

Björngärdet är en nybyggd anstalt, så allt här är nytt och fräscht, utan att vara lyxigt, men jag tycker att det är fint. Men som sagt många andra anstalter (bland annat Färingsö slutna lokalanstalt) är gamla och ganska nergångna. Den som många andra saknar de bekvämligheter som vi är bortskämda med ute i samhället.

På dagarna arbetar de flesta av oss i “Hallen”. Där paketerar vi plåster och/eller fakturor för olika företag (beställningsjobb). Ibland är det ont om jobb och då stickar vi, virkar och syr vi kläder som ska säljas. Jag syr nästan alltid förkläden och pannlappar för försäljning. En fånge från varje avdelning stannar kvar för att laga mat och städa på avdelningen. Med detta arbete turas vi om.

Vi är sex på avdelningen så ungefär var sjätte vecka är man kvar på avdelningen för att sköta självförvaltningen. Cirka en dag i veckan, två eftermiddagar kan vi söka studier. Möjligheten till studier är ingen självklarhet. De studier som är möjliga är framför allt basämnena på grundskole- och gymnasienivå. Själv håller jag på att ta datakörkortet.

Ja, reglerna kan nog anses som ganska stränga. Det finns en stor skillnad på vilken typ av anstalt du är. Till exempel är en sluten riksanstalt strängare än en sluten lokalanstalt och mindre stränga regler gäller på en öppen anstalt. Hinseberg är alltså strängare än Färingsö. Och där jag sitter nu på en öppen anstalt, Björngärdet, är reglerna inte så stränga, även om det också här naturligtvis finns regler för oss som i stunder kan kännas ganska begränsande.

På några av de manliga anstalterna finns det ännu högre säkerhetsgrad plus de alltfler säkerhetsanstalterna och säkerhetsavdelningarna som har byggts. Där är både säkerhet och regler stenhårda. Man kan säga att ju högre säkerhetsgrad ett fängelse har ju strängare regler är det som gäller. Det innebär att det finns manliga anstalter som har strängare regler än på kvinnoanstalterna.

Från slutna anstalter:

• Får du inte ringa mobil eller IP-telefon. Du kan naturligtvis inte använda Internet
• Alla du ringer eller som vill besöka dig, kollas upp av anstalten
• Du visiteras alltid efter besök, dessutom riskerar dina besökare att bli visiterad
• Du blir inlåst 19.45 och upplåst 7.30
• Du får inte bära privata kläder
• Du har arbetsplikt
• Det är mycket få saker du får ta emot utifrån (aldrig hygienartiklar eller något ätbart)
• Tillgång till tekniskt material är mycket begränsat. Du får inte ha data, dataspel eller MP3-spelare
• På de flesta anstalter är det bara tillåtet att röka vid ett tillfälle per dag och vid några anstalter är rökning tillåten vid tre tillfällen per dag
• Många självklara hygien-skönhetsartiklar är förbjudna att ha. Till exempel hårfärgning, parfym, aceton…
• All din post öppnas och ibland blir den genomläst

Ja, listan kan göras oändligt lång, men svårast är nog avskiljandet och den begränsning som sker i kontakten med dina närmaste.

Det var Maddes frågor. Liza frågar var styvpappan tog vägen. Ja, han har också börjat sina permissioner och så vitt jag vet så är han på väg till en öppen anstalt. Vi har skilt oss och har ingen kontakt längre. Jag tycker vår separation är okej, då jag tror att våra val om hur vi vill leva våra liv i framtiden ser olika ut.

Läs även andra bloggares åsikter om färingsö, anstalt, hinseberg, säkerhetsklass, regler, säkerhetsanstalter, lyx, kriminalvården, återfallsbrottslingar, förstagångsförbrytare, brottsförebyggande rådet, björngärdet,

 

PERMISSION

Hej!

Har en permission som jag tillbringar hos  min son. Det har varit fantastiska dagar med barnbarnen. Jag har haft en vardag, som känns jättebra. Jag tittar lite avundsjukt på medmänniskor som skyndar till tunnelbanan för att hinna till jobbet. Och jag måste erkänna att jag känner avund. Det är konstigt nog det där helt vardagliga som jag längtar efter. Det är inte festillfällen, resor eller de stora händelserna. Det är det helt vardagliga, att bara få vara vanlig med helt vanliga sysslor.

Men där finns också en ängslan inför allt det “nygamla”. Att inte lyckas passa tider är en ständig oro, vilket gör att jag kommer med stor marginal till alla tidsbestämda möten. Att stå där med femton kroner i handen och få veta att kvällstidningen kostar tjugo kronor med söndagsbilagan, det får mig att känna mig dum. Likaså när jag har kämpat mig fram i bussen med barnbarn och barnvagn och får veta att person med barnvagn åker grattis. Ja, det är många situationer där jag får känslan av att vara lite bakom. Världen har gått vidare medans jag suttit där bakom galler, så lite efter har jag ju blivit.

Den tekniska världen har också dragit iväg, bara att ta mig in på den här bloggen för att skriva detta inlägg krävde många och långa samtal till min dotter. Men jag känner förtröstan i att kunna ta igen och få med mig det som jag förlorat. Det är liksom bara att kasta sig in i sakerna, med de tätare permissionerna är det nya snart hemtamt. Vad som känns mer obekvämt är den där ängslan och oron som växt fram för tex. att klara av tider, avtal, hinna med det ena och det andra och ett visst obehag inför alla människor man möter. Jag har varit en rätt “kavat” kvinna som rest ensam på många platser i världen. Jag har haft enkelt att tala med främlingar och nu står jag där orolig och ängslig, undrande om ett helt vanligt samtal kunde missförstås osv.

Det känns inte bra och jag är inte bekväm i den här oron. Förmodligen har jag tiden på min sida även här. Jag får bara “kasta mig ut”. Jag tänker verkligen inte tillåta att fängelset ska få göra mig till en förskrämd gammal tant. Det är naturligtvis detta som är en del av de problem som skapas när man över längre tid isolerar människor från samhället. Personligen tänker jag ta vara på alla tillfällen som finns för att komma mig ut ur fängelsemiljön, man får “träna” sig tillbaka. Klockan tickar om ett par timmar ska jag vara tillbaka på anstalten. En av de där tiderna jag verkligen känner press att hålla. En liten miss där kan få ödesdigra konsekvenser för kommande permissioner.

Läs även andra bloggares åsikter om permission, teknik, anstalt, oro, ängslan, barnbarn,

 

Mamma Bloggar från Färingsöanstalten; Tacksamhet

Nu lägger jag in detta inlägg lite väl sent, men jag har helt enkelt inte haft tid:

Inlägget daterat:

Färingsö Nyårsafton 2008

TACKSAMHET

Det ska bli skönt att vända blad och komma till 2009.

Jag har snart suttit tre år i fängelse. Ibland har det varit rätt tungt och till och från har det känts som att tiden står stilla, men märkligt nog när jag är här och nu och ser tillbaka så känns det som om det gått ganska fort. När jag satt på Hinseberg var det en medfånge som sa att varje dag där kändes som en evighet, medan veckorna gick jättefort. Det låter kanske obegripligt men det är precis så jag upplever det.

Det har hänt mycket på dessa knappa tre år. Det viktigaste är de 17 månaderna jag gjorde på Slottets 12-stegsbehandling på Hinseberg. Jag är tacksam för varje dag under dessa månader. Det har gett hopp om att leva ett annat liv, nykter och drogfri och ingen kriminlitet. Det känns bra och helt riktigt. Det är så jag vill leva. Det känns som om jag tagit tillbaka mycket av den person jag en gång var. Med värderingar som jag är stolt över och som jag vågar stå upp för. Många värderingar som det har tummats på i en värld där kriminalitet  och droger tagit över.

Det är skönt att hitta tillbaka till det gamla, att ta tillbaka det som är jag, som står för den jag vill vara. För att våga ta sig tillbaka dit måste det finnas hopp om att det är möjligt, det hoppet fick jag där på Slottet. Jag fick också något annat som är viktigt. Jag fick lära mig att ta hand om mina känslor och våga leva med dem. De tog inte livet av mig som jag en gång trodde, utan är en del av mitt liv och min historia. Jag fick också mycket annat där på Slottet, viktiga, viktiga saker för att våga välja ett annat liv, ett liv jag verkligen vill leva. Jag är så tacksam för att jag tog emot den hjälp och behandling som fanns att få. Det är det jag tänkte att den här bloggen skulle handla om; tacksamhet. Tacksamhet över att äga ett hopp, tacksamhet över att kunna välja det positiva, tacksamhet över att inse vem man är och vem man vill vara. Det är stort. Och tänk så fantastiskt att få börja ett nytt år med just tacksamhet. En god fortsättning på året önskar jag er alla och speciellt om det är någon från Slottet som läser det här. Tack för att ni finns.

Märkligt att vara i fängelse och att vara så trött på att vara i fängelse, MEN ändå tacksam! Det är gott.

Läs även andra bloggares åsikter om tacksamhet, anstalt, nytt år, slottet, behandling, hinseberg, missbruk, drogfri, kriminalitet, färingsö,

 

Uppdatering av mig (dottern)

Nu är det snart tre år sedan min mamma blev gripen av polisen och ungefär lika länge sedan jag startade denna blogg. Då hade min mamma restriktioner och vi hade mycket små möjligheter att kommunicera med varandra.

När jag tänker tillbaka på det där allra första halvåret, eller egentligen hela det första året, så ser jag mycket av den tiden som en smärtsam dimma. Mycket har förbättrats och mycket har förändrats sedan dess. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess, som man säger.

Jag märker själv att jag börjar känna förhoppningar inför framtiden. Min mamma har ÄNTLIGEN börjat få permissioner och förra veckan gjorde hon alltså sin första övernattning i frihet. Det spirar och pirrar i mig när jag tänker på det. Jag vågar inte riktigt än börja räkna på när mamma ska komma ut, men jag vet att min mamma har börjat göra det och det doftar förstås tillförsikt…

Strax innan jul blev vi erbjudna att sitta med i juryn för det Stora Bloggpriset. Det kändes väldigt hedrande, men jag vågade inte tacka ja då anonymiteten känns väldigt viktig för mig. Men kanske en dag…?

När jag skrev om boken Som en blomma på månen, som mamma medverkar i, så kom det en del kommentarer och mail på vart man kan få tag på den. Det vet jag faktiskt inte. Däremot så lämnar jag här en mailadress där jag hoppas ni kan få hjälp med information om boken, om ni mailar dem: info@offstockholm.se

Det är alltså till den teatergrupp som har publicerat denna bok och gjort samarbetet med de intagna.

Slutligen ber även jag om att få önska alla läsare en god fortsättning på det nya året och ett stort tack för det gångna året och de mail och kommentarer ni lämnar.

Läs även andra bloggares åsikter om anhöriga, kriminell, teatergrupp, offstockholm, anstalt, som en blomma på månen, stora bloggpriset, juryn, permissioner, aftonbladet, bloggportalen,

 

Jag Bloggar igen (Mamma bloggar från anstalten)

Den här bloggen var egentligen skriven innan den föregående. Men eftersom mamma skrev det föregående inlägget när hon var här på permission, samtidigt som hon lämnade detta inlägg för att skriva in och jag inte har hunnit det, så blir det så här. Jag tror även att ytterligare ett inlägg kan vara på väg. Denna blogg är daterad den 25 december 2008:

Folk har undrar var mina små reflektioner från fängelset har tagit vägen. Lite smickrad blir jag över att någon frågar. Tack för det. Ibland är det svårt att tänka att någon läser det man skrivit och ännu mindre att det jag skrivit har skrivit skulle ha betytt något för någon. Det mesta jag har skrivit har haft en betydelse för min egen del. Jag har skrivit av mig mina frustrationer och många gånger den ilska och vanmakt jag känt inför fängelsesystemet. Naturligtvis har jag varit medveten om att andra kan läsa det jag skrivit när min dotter har lagt ut det på nätet, men det har liksom blivit underordnat.

Men insikten att denna blogg lästes och faktiskt var till stöd för andra människor har kommit till mig här i fängelset. För jag har gång efter annan blivit uppsökt av andra fångar som tagit reda på att det är jag och min dotter som står bakom den här bloggen. De har bara velat berätta för mig att de har anhöriga på utsidan som har följt bloggen och känt ett väldigt stöd i att den har funnits. Då, i det där första kaoset när man blir gripen och ens anhöriga står där chockade, förvånade och förtvivlade så är det inte så många de kunnat tala med. Det är ju fortfarande väldigt skamligt att ha en förälder, ett barn eller en partner i fängelse. Och då har tydligen våran blogg kunnat vara både till tröst och stöd för en eller annan anhörig. Jag blir så glad när jag hör det och jag blir väldigt stolt över min dotter som kom på denna idé.

Jag tror eller vet att de anhöriga glöms bort så ofta när det gäller trauman i en närståendes liv. Och naturligtvis är detta ännu påtagligare när traumat är att en närstående kommer i fängelse. Den skam som finns där drabbar inte bara den straffade utan i lika hög grad de anhöriga. Är fången dessutom en kvinna tycks fallet vara hårdare och omgivningens fördömande är starkare. Det är väldigt okvinnligt att vara kriminell. Fördömandet är naturligtvis känsligt för den anhöriga och de blir också sårade. Vi bör minnas att vi sällan är älskade för vår förträfflighet, utan oftare är vi älskade för dem vi är trots våra fel och brister. Det gäller tack och lov också för oss kvinnliga fångar. Jag tror att när vi fördöms och folk till och med öppet visar sin avsky för oss då stänger man också dörren för våra anhöriga. Vem vill prata om sin sorg och längtan om man möts med förakt och avståndstagande? Jag har inte tänkt på det förrän alla dessa mina medfångar har kommit och berättat att bloggen har betytt något också för deras anhöriga. Det var inte bara en bra grej för mig och min dotter att skriva av oss på. Det blev också ett forum för många anhöriga där de blev tagna på allvar utan att ständigt måsta “försvara sig, eller sin inlåsta familjemedlem.”

Läs även andra bloggares åsikter om anhörig, fängelse, mamma bloggar, forum, kriminell, kriminalitet, chockad, förtvivlad, tabu,

 

Gott Nytt År (Mamma Bloggar)

Idag har jag min första 24- timmars permission. Det innebär att jag efter snart 3 år för första gången ska sova utanför anstalt. Det är en märklig känsla. Jag är hemma hos min dotter, min son är också här. Vi har ätit gott och pratat. Det är fantastiskt att ha familjen samlad runt sig. Det är nog det största i livet.

Det är vad vi kallar utförsbacke i straffet nu. Av mina 7år sitter jag 4år och åtta månader. Av den tiden har jag gjort snart 3år, alltså en bra bit över halva straffet. Den tid som återstår av straffet har många fördelar, bland annat permissioner och om ett år kanske jag kan få frigång eller vårdvistelse. Visst känns det skönt. Men nu när det börjar lätta är det som om något lossnar i mig, plötsligt vågar man känna på vad ett sådant långt straff har inneburit inte minst känslomässigt. Många förträngda känslor “knackar på “. Saknaden av de kära växer sig starkare och längtan efter frihet känns ibland outhärlig. Kanske är de också de över dagen permissioner jag redan haft som har gett näring åt denna frihetslängtan. Säkert är att det är inte lätt att återvända efter permissionerna. Stegen är tunga och motståndet är starkt. Men ändå vet jag att jag kommer att återvända i rätt tid och med en skött permission bakom mig. Jag har alldeles för mycket att förlora med att inte sköta mig, för sanningen är att de förmåner jag har idag grundar sig helt på att jag har skött mig. Den dagen jag inte sköter mig dras också permissioner in och andra förmåner jag har arbetat upp.

Ibland när jag skrivit något som känns tungt med att sitta i fängelser har det kommit kommentarer som att jag tycker synd om mig själv och att det är mitt eget fel att jag sitter inne. Jag som de flesta människor faller ibland offer för att tycka synd om mig själv, däremot tror jag inte att det är något jag alltför ofta hemfaller till. Och när jag tycker synd om mig själv så innebär det aldrig att jag inte är medveten om varför jag sitter inne. Jag har gjort det jag är straffad för och det är en självklarhet att jag ska sona mitt straff. Under mitt straff har jag dessutom fått med mig mycket för att komma ut som en fri människa och välja det liv jag vill leva, ett liv jag vill leva utan både droger och/eller kriminalitet. För den hjälpen att komma dit och för det hopp jag fått om ett bra liv är jag evigt tacksam. MEN det innebär alltså inte att det ibland är jättetungt att sitta inlåst eller att längtan efter familjen känns outhärdlig. Det innebär inte heller att det finns delar i kriminalvården som jag tycker är dåligt eller helt förkastligt, men det är en nyanserad kritik eftersom jag också ser sådant som faktiskt kan vara till hjälp om man tar emot hjälpen. Framåt tänker jag skriva lite om både det dåliga och det bra jag har mött under den här “resan”. Jag återkommer senare med det, nu ska jag umgås med familjen och bara njuta av det. Tills senare ETT RIKTIGT BRA SLUT OCH ETT ÄNNU BÄTTRE GOTT NYTT ÅR!!!!

Läs även andra bloggares åsikter om permission, permissioner, anstalt, fängelse, sjävömkan, frihet, ett långt fängelsestraff, kommentarer, nyår, tillförsikt,

 

Texten från mamma till min bror

Som jag skrivit i ett tidigare inlägg så lovade jag att publicera min mammas texter från barnboken, som heter Som en blomma på månen. Jag har redan lagt upp texten hon skrev till mig och följande text har hon alltså skrivit och publicerat till min bror:

Till min son Xxxxxxx

Tidigt slutade jag möta din blick.

När man är fylld av skam möter man inte en annan människas blick. Jag var fylld av skam. Skammen för att jag svek dig. Jag lämnade dig hos en man jag själv inte orkade leva med. Jag svek dig när jag satt i fängelse. Jag svek dig när jag drogade. Jag svek och svek. De stunder vi träffades ville jag naturligtvis vara närvarande, men mitt mod räckte inte till.

Så också våra möten blev ett svek. I min feghet att inte finnas där för dig när vi träffades gjorde att jag alltid höll oss sysselsatta under våra möten. Jag tror vi har åkt karusell i de flesta av Sveriges nöjesfält och äventyrsland.

Karusell är en märklig sysselsättning, man gör något tillsammans men det krävs ingen gemensam närvaro. Vi pratade inte. Det kom inga obehagliga frågor som krävde ärliga svar. Jag flydde min skam och skuld, med en solidaritet jag inte förtjänade lät du mig tiga.

Åren gick du är en vuxen man idag. Vi har fortsatt hålla oss sysselsatta när vi umgås. Jag av skam och du av solidaritet förmodar jag. Ibland tror jag att vi båda är rädda för att vara nära att öppna upp och se hur det verkligen har varit.

Jag har bett om hjälp idag.

Jag har öppnat mig och vågat se på min skam och skuld såsom jag upplever den. Andra i liknande situation som jag har lyssnat. Jag har varit livrädd, men ändå pratat och delat mina ondaste hemligheter. Ur den smärtan har jag växt och blivit lite modigare.

Sakta har jag närmat mig dig och kunna prata om det som är sant och riktigt. Det som är viktigt för oss båda. Jag bad dig inte att förstå eller förlåta, men jag bad dig att släppa din solidaritet. Jag vill att du ska få ge ord för alla gånger jag svek dig. Jag vill att dina känslor ska få bli uttryckta.

Du tvekar; är kanske rädd för att såra. Det för mig ont att se att du är mer rädd om mig och mina känslor än om dina egna känslor och dina behov att få prata. Att få ge ord för din egen smärta är fortfarande farligt, men lite kommer det steg för steg.

Till din fru sa du att det kändes som om du fått tillbaka din mamma.

Och jag, ja jag har sett färgen på dina vackra ögon.

-Mamma Xxxxxx

Läs även andra bloggares åsikter om boken, vackra ord, när änglar faller längre ner än botten, barnboken, som en blomma på månen, off stockholm, kärlek, skam, skuld,

 

Texten mamma publicerat till mig

Här kommer jag att lägga upp texten som min mamma publicerat till mig i boken: Som en blomma på månen, som jag skrev om i förra inlägget:

Till min dotter Xxxxx

Mor och dotter det är något vackert. Du min dotter är mycket vacker. Och mycket som finns mellan oss är vackert.

Du är mitt första barn. När du kom ville jag bara vara mamma. Du var mer än ett barn. Du var min familj. Åh, vad jag skulle vårda dig och den familj som var du.

Det blev inte riktigt som alla de där drömmarna och förhoppningarna jag bar inom mig. Förmodligen är det så att man aldrig kan ge bort det man inte äger. Jag ägde inte harmoni, trygghet eller god självkänsla. Saker jag så gärna hade velat ge dig.

Jag vet att du fått dela massor av den smärta som också varit min. När saker skedde var jag inte där för dig. Hur mycket jag än avskyr att tänka på det så tog min egen trasighet över.

Det har gått många år nu då du har fått vara mer vuxen än din egen mamma. Jag önskar att det inte vore så men så är det och jag kan inte spola tiden tillbaka.

Min älskade dotter jag knackar på din dörr. Jag har växt på mig, en inre nödvändig växt. Nu tror jag att jag är vuxen nog att bli den mamma du alltid behövt och jag alltid har velat vara. Jag vet att du är vuxen att du har ett eget liv, som du skapat trots min frånvaro. Men jag knackar ändå på och hoppas av hela mitt hjärta att du har en plats för en mamma i ditt liv.

-Mamma Xxxxxx

Läs även andra bloggares åsikter om mamma, text, dotter, mor och dotter, till min dotter, från min mamma, självkänsla, trygghet, frånvaro, kärlek,

 

När änglar faller längre ner än botten

Igår hade min mamma sin andra obevakade permission. Egentligen hade vi tänkt spendera den hemma hos mig, men det blev inte så. Sedan min mamma satt på Hinseberg har det pågått ett projekt mellan Kriminalvården och en teatergrupp som började med att gruppen spelade teater både på Hinseberg och andra anstalter, såväl kvinnliga som manliga.

Samarbetet mynnade ut i en bok som gjorts av intagna som sitter på olika anstalter i Sverige. Boken kom av de intagna att kallas för Barnboken, eftersom den är tillägnad alla barn som har en förälder som sitter eller har suttit inne. Boken heter egentligen Som en blomma på månen.

Releasefesten kom att vara igår i Blackeberg i Stockholm och det blev en fantastisk tillställning. Min mamma har dels skrivit förordet i boken, men också varsin text till mig och min bror. Hon har även målat flera av bilderna som är med i boken och det finns även två teckningar som mitt ena barn har målat till mormor.

Min mamma fick många lovord och jag är väldigt full av beundran för henne. Förordet är väldigt fint och texterna till mig och min bror var fina. Jag ska försöka lägga in texterna i denna blogg.

När änglar faller längre ner än botten. Det är temat på boken.

Tillställningen igår var ett fullspäckat program. Det var många artister som uppträdde, bland andra Kajsa Grytt som spelade och sjöng låtar från sin skiva Brott och Straff. (Video nedan)

Det var många artister som var riktigt bra. Mellan artisterna så var det många intagna som läste sina texter. Eftersom det är många av medförfattarna som inte är i permissionsgång, så var det många som inte kunde medverka på releasefesten eller läsa sina egna texter. I vissa fall lästes dessa texter av skådespelare. Allmänt kan man säga att det var många som kom, det var en väldigt finstämd stämning, med levande ljus, trubadurer och vackra, mycket sorgliga texter.

När min mamma läste sina texter så grät jag förstås mycket. Särskilt den text som min mamma skrivit till min bror. När hon läst klart så var det en man som kom fram och sa till min mamma att det var den vackraste text han hade hört. Han var påtagligt rörd.

Min mamma blev också intervjuad av en journalist från P1 för ett program som ska sändas i Februari. Jag blev också erbjuden, men tackade nej då jag vill vara anonym.

Det blev en fin fest, det blev en vacker tillställning och det blev ånga, många tårar. Det är skönt att veta att man inte är ensam.

Andra som bloggat om releasefesten: Loverier.

Läs även andra bloggares åsikter om som en blomma på månen, releasefest, bokrelease, när änglar faller längre ner än botten, off stockholm, kriminalvården, teatergrupp, barnboken, intagna, hinseberg, anstalt, permissioner, blackeberg, stockholm, kaskad, teater, finstämd, trubadurer, kajsa grytt, boksläpp, anhöriga,

 

Första obevakade permissionen

I helgen har min mamma haft sin första obevakade permission. Den var helt fantastisk. Vi hann prata så mycket om förflutet, nutid och framtid. Hon kändes så lugn, varm och insiktsfull. Vi träffades hemma hos en närstående släkting och vi hann äta både lunch, middag och fika tillsammans.

Mamma var den där härliga, fina personen som jag alltid känt sådan tillit och trygghet hos.

Barnen var så glada att få träffa mormor/farmor och hon tog sig tid för var och en. Skojade, busade, berättade något, de fick sitta i knä och de kramades.

Vi åkte i god tid till polisstationen för att hon skulle stämpla permissionssedeln enligt de krav som ställs. Hon var väldigt noga med att det skulle göras så snart som möjligt, även om man har ett par timmar på sig, på samma sätt som hon ville åka tillbaka tidigt, för att vara säker på att inget skulle fördröja henne. Vi vet alla vad det skulle innebära, nämligen indragna permissioner. Det är helt enkelt inte värt att chansa. På så sätt var vi tillbaka på anstalten över en halvtimme innan utsatt tid.

Det har hänt så oerhört mycket under dessa två och ett halvt år mamma har suttit inne att det är svårt att förstå att helt plötsligt var hon hos oss igen, även om det bara var för några få timmar.

Nästa permission ska hon komma hem till mig och jag ser fram emot det lika mycket som ett barn ser fram mot julafton.

Men lång institutionstid har också bidragit till visst handikapp. Min mamma minns inte längre hur man använder en mobiltelefon, så det blir till att lära sig igen. Mycket vatten har runnit under broarna sedan hon greps.

Trots att jag är vuxen och har en egen familj så måste jag säga att jag blev som ett barn igen. Bara det att få känna min mammas närhet. Att få se min mamma ute i frihet, särskilt som jag alltid sett henne som någon som är friheten personifierad!

Jag känner enorm tacksamhet!

Läs även andra bloggares åsikter om permission, obevakad, anstalt, kvinna, tacksamhet, närhet, gemenskap, frihet, familj,

 

Trygghet

Ibland blir min längtan efter min mamma väldigt stark och intensiv. Ibland känner jag saknaden av allt som hon stått för i mitt liv. Hennes mat, hennes lugn, hennes klokhet och all den visdom hon bär på.

Men mest av allt. Allra, allra mest finns det en speciell sak jag saknar. Något som ingen kan ersätta, något som gör mig tårögd att tänka på. Det är min mammas doft. Inget i världen kan mäta sig med min mammas doft. Hon doftar kärlek, värme och en enorm trygghet för mig.

Läs även andra bloggares åsikter om trygghet, doft, mamma, värme, visdom, klokhet, lugn,

 

Ett minne som gör ont…

Ibland läser jag igenom gamla inlägg, ibland delar av dem. Det finns några inlägg, som min mamma skrev tidigare, som fortfarande sitter fast etsade i mitt inre. Det är flera inlägg som handlar om när hon kom till Riksmottagningen och särskilt ett inlägg från den tiden, som gör att mitt hjärta nästan brister när jag läser igenom det, trots att det är så länge sedan nu. Att hon skrev det på julafton 2006, gör det inte lättare att läsa det!

Visst, åren har gått. Hon har kommit och gått på olika avdelningar, på olika häkten och anstalter nu. Hon har haft sin första permission med bevakning. Allt går framåt. Även om jag ännu inte orkar tänka på hur lång tid det är kvar på hennes straff, så känns det inte fullt så oöverkomligt som det gjorde tidigare.

Ändå. Det finns vissa ord. Vissa fraser. Vissa minnen. Som gör ont. Som gör så obarmhärtigt ont att man aldrig kommer att kunna skratta åt det, ens med tiden… Hela inlägget jag länkar till; “Mamma bloggar från fängelset (Hinseberg) 2” gör så ont att läsa att det knyter sig i min mage och tårarna rinner fritt, på ett sätt som de inte gjort på mycket, mycket länge…

Läs även andra bloggares åsikter om Smärta, Sorg, Anstalt, Minnen, Riksmottagninen, Hinseberg,

 

Fantastisk frihet efter 2 ½ år

Igår skedde det så äntligen! Efter två år, fem månader och två dagar så fick min mamma andas frihet i några timmar. Med en personal med på permissionen, fick hon lägga upp en planering för nästan en hel dag. Vi skulle alla ha varit med, men tyvärr så arbetade jag och kunde inte vara med. Min bror, hans familj och mina barn var dock med!

Mamma hade bestämt att hon ville åka ut i Skärgården och äta på en Fiskerestaurang. Jag kan faktiskt inte heller tänka mig ett bättre sätt att tillbringa en strålande sommardag när man vill känna frihetens fläktar i ansiktet!

Vädret var alltså helt strålande. När man har besök med följeslagare så får man inte besöka en person, utan man måste befinna sig på en allmän plats. Det var därför mamma valde att åka båt ut i skärgården.

Barnen kom hem med fantastiska foton från dagen som passerat. Min mamma ringde också på kvällen och berättade att de haft en helt fantastisk dag! Jag pratade också med min svägerska som varit med och hon berättade att vårdaren som varit med, hade smält in direkt som en familjemedlem och att det inte alls känns störande eller som någon som dömt ut familjen, utan som en öppensinnig kvinna. Hon berättade också att det ändå var väldigt svårt för mamma när det var dags att åka tillbaka. Det bekräftade också mamma när jag pratade med henne. Jag sa till henne att hon får försöka att inte tänka på det hela som slutet på en bra dag, utan som en början på fler kommande permissioner.

Men när jag tittade på bilderna. Såg min mamma med brorsans ena barn bredvid sig, ätande på en stor glass, när jag såg mamma sitta, med sina egna kläder, sin egen fria personlighet, då fylldes ögonen med tårar och jag känner ett sting av sorg för de år som gått förlorade.

När jag ser ett annat foto där mamma skrattar med den där välbekanta glimten i ögat, som varit helt avsaknad de senaste åren, då fylls jag av värme och sorg på en och samma gång.

Jag försöker att inte tänka på det som ett isolerat tillfälle, utan som början på kommande permissioner som till slut ska leda henne ut till den fantastiska friheten som du och jag har varje dag!

Läs även andra bloggares åsikter om Sorg, Glädje, Frihet, Saknad, Permission, Anstalt, Familjen,

 

Att försonas med verkligheten

Det tar alltid en stund att smälta besöken. Alltid en stund att utvärdera dem. Känslan av tomhet blir alltid så stark efter ett besök. Igår när jag kom till anstalten så var vi väldigt tidiga. Av någon underlig anledning så verkar man inte synka besökstider med kommunala förbindelser, även när anstalterna ligger väldigt avsides med knappa förbindelser.

Vi fick helt enkelt välja mellan att komma en kvart för sent eller en timme för tidigt. Eftersom det var så länge sedan jag träffade min mamma nu och eftersom besökstiden endast var en och en halv timme, så var inte valet så svårt. Vi fick alltså vänta i drygt en timme (en timme och tio minuter). Eftersom man inte får komma in och vänta, så promenerade vi runt i omgivningarna, bara för att dra ut på tiden.

På väg dit mötte vi en ung flicka. Så småningom började vi prata. Hon var 17 år och skulle också besöka sin mamma. Jag ville inte fråga vad hennes mamma satt för, men jag frågade om hon hade fått ett långt straff, men hon hade bara fått sex månader. “Hur lång tid har din mamma?” Frågade flickan. “Sju år” svarade jag. Flickan blev tyst en lång stund. Jag blev nästan lite full i skratt, för jag förstod att hon blivit lite chockad av mitt svar.

När mamma fick sina sju år, så visst var det en chock för oss alla, men på något sätt förlikar man sig med verkligheten med tiden. Det tar ett tag och under den tiden det tar att förlika sig med verkligheten gör det ont. Det är smärtsamt att förlika sig med vissa sanningar. Men på något sätt. Någonstans på vägen gör vi det ändå.

Under dessa snart två och ett halvt år som gått har vi, steg för steg försonats med tanken på att mamma kommer att sitta inlåst i många år. Vi har försonats med tanken på att mamma ska sitta av sitt straff och när det känns som allra tyngst, så försöker man att finna en ny liten ljusning att börja hoppas på.

Just nu är det kommande permissioner. Att de första kommer att vara bevakade känns inte så viktigt just nu, att min mamma äntligen ska få andas luften i frihet, det känns helt fantastiskt!

Läs även andra bloggares åsikter om Frihet, Permission, Besök, Sju år, Fängelse, Anhörig, En lång väg,

 

Mamma har flyttats

För ungefär två och en halv veckor sedan blev min mamma förflyttad. Efter så lång tid på Hinseberg kvinnoanstalt känns det så främmande att hon har flyttats. Idag har jag besökt henne med ett av barnbarnen. Det blev ett kort besök, men mottagandet var bra. Det var ett helt annat mottagande än på Hinseberg. Jag har inte träffat min mamma på länge så det kändes väldigt bra att få göra det idag, även om det blev kort.

På Fredag påbörjar min mamma sin permissionstrappa. Det innebär att hon får en bevakad sextimmars permission. Det känns som början på ett nytt liv nu. För oss och även för mamma. Hon säger att det är fin stämning på den nya anstalten och jag tror att hon har levt upp en hel del bara av känslan att ha fått förflyttats och att hon vet att hon kommer att få andas ett litet uns av frihet.

Jag känner tillförsikt och förhoppning.

Läs även andra bloggares åsikter om Permission, Permissionstrappa, Kvinnoanstalt, Besök, Förflyttning,