Veckans Aforism

Det finns ingen värdighet i att vara överlägsen någon annan. Sann värdighet ligger i att vara överlägsen sitt tidigare jag.

-Robin Sharma

Läs även andra bloggares åsikter om aforism, veckans aforism,

 

En Award

En award har tilldelats denna blogg. Eftersom det är jag, mer än min dotter som skriver just nu i den här bloggen, så gör jag den. Awarden har delats ut av bloggen En dag i taget.

När man får den så ska man skriva sju saker om sig själv samt ge den vidare till sju andra och länka till dem. Sen ska man lämna ett meddelande till dessa sju och tala om att de fått awarden. Man ska också länka till den man fått den av, och det har jag redan gjort.

Då gör jag ett försök – sju grejer om mig själv:

1. Älskar livet!
   
2. Tycker illa om de som gör sig bättre på andras bekostnad.
3. Tacksam över att ha en familj.
4. Jag vill ha en hund.
   
5. Drömmer om jobb och bostad.
   
6. Bantar ständigt.
7. Rökfri sedan drygt två år.
   

Nu ska jag då ge denna award vidare, det skulle vara 7 bloggar…

Evas Svammel

Känner Tänker Reagerar

Ludmilla

Ninja Isters Meningslösa

Farmorsbloggen

Y.K.

Den som vill ha en award

Läs även andra bloggares åsikter om award, bloggare, utmärkelse,

 

Frihet

Mymlan har utlyst ett bloggtema på frihet.

Tänkte att jag skriver om det ämne som jag haft anledning att fundera så ofta på.

Många tror att det värsta som kan hända en är att hamna i fängelse, att förlora sin rörelsefrihet och visst är det i stunder tufft. Ändå vill jag påstå att friheten i fängelset var större än mina sista år innan fängelsestraffet. Att sitta fast i ett liv som styrs av droger och kriminalitet är verklig ofrihet. Jag satt fast i min egen förljugenhet och dåliga moral. Jag var så ofri att det till och med var svårt att se mina barn i ögonen. Det är svårt. Vad det gäller relationen med en man, lika ofri som jag, var den mer kemisk styrd än  fylld av äkta känslor. Tar man drogen tillsammans blir det drogerna som styr tillvaron mellan paret. Relationen kan ältas och ta sig överdrivna känslomässiga uttryck i berusat tillstånd. Styrt av drogen fast vi kallar det känslor för att vi inte vet bättre, eller så lever vi vår egen lögn om hur vi önskade att det skulle vara. Känslomässig öppenhet och utveckling är överdriven under drogens påverkan. I de nyktra stunderna teg vi  väl medveten om att det handlade om drogens inflytande mer än äkthet och respekt i vår relation. I nyktert tillstånd är man främlingar för varandra. I det gemensamma ”fängelset” får vi även svårt att se varandra i ögonen. Drogen blir den gemensamma hemligheten så mycket mer gemensamt har vi inte . Även om vi inte drogar hela tiden, blir de nyktra stunderna  bara en transportsträcka till nästa gång vi tänder på. De nyktra stunderna blir en väntan till nästa gång. Många saker jag tidigare hade glädje av är inte längre  intressant eller är bara viktigt om jag gör det under drogpåverkan.

För mig var drogen ett sätt att koppla bort allt för jobbiga känslor. Konsekvenserna var att de flesta känslor kopplades bort även glädje och alla övriga positiva känslor.  Känslor om svek, skam, dålig moral och egoism där drogen styrde växte sig starkare. Då krävdes det mer droger för att fly det obehag som dessa växande obehagliga känslor väckte. Det är förmodligen svårt att förstå (även jag har många gånger under mina senare år med en härlig nykter hjärna och lika nyktert känsloliv svårt att förstå att jag har tillåtit det här mot mig själv) Det är inget behagligt liv och ofriheten är stor. Att göra våld på mig själv, att gå emot det jag faktiskt har varit och trott på är plågsamt och gör en framförallt väldigt ofri. Att så fort jag tänkte en ärlig tanke om vem jag ville vara och vad jag ville stå för måste jag stoppa den för att den var så i motsatts till det liv jag faktiskt levde. Det är en verklig ofrihet när inte ens tanken kan leva fritt i sina drömmar och visioner. Ingen tvingade mig någonsin till allt detta, ofriheten bodde i mig och mina livsval. Jag klarade inte själv av att bryta mitt destruktiva liv. Till slut försvann också hoppet om att det var möjligt. Om man inte tror att det är möjligt ber man heller inte om hjälp och man skaffar sig lögner som talar om att det är bra som det är. Ja, till och med bättre än hur andra lever.

Även kriminaliteten innebär en massa lögner och dimridåer för att skydda det kriminella liv man valt allt att leva. Sällan ger kriminaliteten det lukrativa liv som det ibland ges illustrationer om. Det finns tider med mycket pengar, som bara slösas i den smutsiga värld man valt att leva i.  Och så finns det tider då brottslingar lurar brottslingar, säkra ”affärer” går åt helvete osv. Det är ganska tuffa tider. Den som nyss hade en lyxkvart kan i nästa stund vara bostadslös. Lägg till att oron för att ha polisspann, vara telefonavlyssnad eller bli angiven är en ständig oro att leva med. Risken att åka fast innebär att friheten i ditt liv beskärs ytterliggare.Världen snurrar både fort och burdust för den som lever med droger och kriminalitet. Motorn som snurrar styrs av autopilot, så man har inte så mycket att säga till om när man väl har placerat sig i den karusellen.

Fängelset innebar stora begränsningar. Utrymmet är begränsat, valet av umgänge är begränsat, inlåsning klockan 19.45,  vem man får ringa är begränsat, vilken mat du ska äta väljer andra, vad du får ha på ditt rum är begränsat, frisk luft och utevistelse är endast möjligt en timme per dag , kläderna du bär är inte dina egna…  Ja, listan av begränsningar kan göras oändlig…

MEN jag valde bort droger som tidigare hade begränsat allt i mitt liv, mitt förnuft min förmåga att leva ärligt och följa den moral jag faktiskt äger. Jag har också valt bort all kriminalitet, i allt vill jag leva hederligt.  Jag har valt att bryta det förhållande som byggde på absolut fel grunder och värderingar jag inte längre delar. Det är en frihet att också kunna göra det valet. Något tillspetsat kan jag säga att ofriheten i fängelset tvingade mig att se mitt liv som det verkligen var. Det blev grunden till att kunna välja.

Idag försöker jag leve som den jag är ämnad att vara och tar beslut som jag vill leva med. Jag har hittat tillbaka till den jag vill vara och det är en oerhörd frihet. Det har varit tufft att gå tillbaka och erkänna alla lögner. Att tvingas inse att det mesta i mitt liv hade blivit beskuret av en livslögn, lögnen om mig själv. Jag tvingades  bita huvudet av skulden och skammen och se vad mitt liv verkligen hade blivit. Det gör ont att rannsaka sig själv utifrån sådana grunder. Det har lyckligtvis gett  stora vinster ett nyktert liv som jag vill leva. Jag tvingas leva med min smärta och en del sorg men idag känner jag också glädje och värme. Jag har lika lätt till mitt skratt som mina tårar. Den kärlek jag så ofta blir helt fylld av kommer från hjärtat och behöver inte tändas av några kemiska hjälpmedel. Det är gott.  Det är roligt att leva, att göra saker för deras egen skull, slippa ljuga och jag väljer att umgås med människor för att jag gillar dem. Men den största vinsten är FRIHETEN från livslögnen och att kunna se folk i ögonen. Friheten att hitta mig själv och det liv jag vill leva det är stort.

På Slottet hade vi en skylt, som numera också är skriven på en skylt i mitt rum;

JAG GÖR DET JAG MÅSTE FÖR ATT FÅ DET LIV JAG BEHÖVER.

Så har jag försökt att använda delar av mitt fängelsestraff och har idag ett liv med större frihet än jag haft på många år. Definitivt ett mycket friare liv än jag hade då jag levde ”fri” före fängelsetiden. /Någons mamma

Läs även andra bloggares åsikter om frihet, begränsningar, drogberoende, kriminalitet

 

under upplärning

OBS TEST!!!!

Jag lär mig av min dotter några finesser för att bättre hantera bloggen. Det är jättetråkigt, men jag hoppas användbart. /Någons mamma

Läs även andra bloggares åsikter om upplärning, test, finesser

 

Sjuk, det känns förkylt!!

Jag är förkyld och det känns riktigt illa. Jag har varit två dagar på min nya arbetsplats och så blir jag sjuk. Det kändes verkligen kört. Det är inte precis de signaler man först vill lämna på en ny arbetsplats. Så igår kämpade jag hårt med skrällhosta och jag tror feber.Idag med en fullständigt igentäppt näsa och ännu värre hosta var jag tvungen att ge upp.

Kanske är det mitt högmod som straffar mig. Jag har nämligen deklarerat att jag aldrig är sjuk. Sist jag var sängliggande i influensa var för ca 29 år sen. Tyvärr tog  jag inte i trä, när jag deklarerade min egen hälsa. Så nu är jag sjuk och sängliggandes åtminston större delen av dagen.

Jag har samtidigt svårt att komma till ro och erkänna mig sjuk. Ett par gånger under dagen har jag ställt mig frågan om jag verkligen inte hade orkat att jobba. När jag nyss stoppat i mig ett par alvedon tycker jag absolut att jag borde ha gått till jobbet. Jag känner mig både lat och lite oduglig. Att jobba hårt och göra rätt för sig sitter djupt i generna. Uppfostrad av en mor som ansåg att det fanns bara en sak värre än lata människor och det var lata kvinnor. Sådana uttalanden har naturligtvis satt sina spår.

Men så går alvadonen ur kroppen och jag får känna mig besegrad. Jag hade definitivt inte gjort någon nytta på ett jobb idag. Dessutom utgår jag ifrån att jag  är smittsam, så min bästa plats är hemma.

Jo tack, jag har det inte alls så illa. Jag myser under ett varmt täcke och en bra bok. Ute snöar det. Som norrlänning känner jag glädje. Äntligen en vinter i Stockholm, som kan kallas vinter. Härligt. Mer snö och gärna lite kallare så att inte slasket kommer fören mars-april. När boken är slut spelar jag Edith Piaf. Vilken artist-vilken människa. Hon får mig att rysa. Ibland får hon mig att gråta, men inte idag, bara rysa och det är gott nog. Jag tror jag aldrig har upplevt så mycket själ i någon annans musik. Tänk att den lilla kvinnan hade så mycket röst. Jag är så oändligt tacksam för hennes musik. Jag är också så tacksam för den vän som för en vecka sedan sände mig CD:n med hennes bästa låtar. Min första kontakt med Edith Piaf var när jag som ung  läste en biografi som hennes syster hade skrivit. Den grepp mig djupt, så starkt har aldrig en biografi någonsin berört mig. Först senare kom jag i kontakt med hennes musik och blev totalt trollbunden. Fortfarande fyller hennes röst mig med känslor i mitt djup, så underbart berörd. Jag kan inte ett ord franska. Med andra ord begriper jag inte ett ord av vad hon sjunger, men hennes röst säger allt.

Edith Piaf, en bra bok och snöfall ute. Livet är gott, och en förkylning går över, så det är bara att ta emot det livet ger också när jag är i sjuksängen.

Om någon vill läsa biografin om Edith Piaf gavs  den ut på 70-talet eller tidigt 80-tal. Glömt namnet på författaren, men boken hette Sparven. Bra läsning. Ska förresten läsa om den och se om den fortsatt berör lika starkt. Hoppas att den fortsatt går att få tag på.

 

MENINGSFULLHET

Idag är jag ledig. Jag har hittat en praktik som börjar på tisdag. Jag glädjer mig mycket att få börja något som i mycket påminer om ett vanligt jobb. Det som skiljer är väl lönen och osäkerheten om hur länge det varar. Till att börja med är praktiken i åtta veckor.

När jag började på jobbstartarkursen var det fyra veckors introduktion. Det kändes så fantastiskt att gå till något meningsfullt varje mogon. Jag var glad och hoppfull. Det var underbart att ha en vardag som kändes meningsfull för mig och framförallt hade ett innehåll som pekade framåt. Inte sedan 12-stegsbehandlingen på Slottet (Hinsebergs 12-stegsbehandling) hade jag känt det engagemanget. Fängelset är nämligen i sin vardag mycket av bara väntan. Väntan på att tiden ska gå. Mest väntar man naturligtvis på muckdatum. Men för oss med långa straff kortar man ner målet för sin längtan till permiss, besök, när jag har råd att köpa garn eller nått så banalt som till kioskdagen.

Jag tränade att försöka leva här och nu och att inte bara leva i längtan. Om man ständigt tror att livet är något som ligger i framtiden är det lätt att livet passerar utan att man hunnit vara närvarande. Ibland lyckades jag i de försöken, det blev naturligtvis de bättre dagarna. Jag ska villigt erkänna att jag långt ifrån lyckades bra i att vara här och nu alla gånger. I slutet av min anstaltstid var jag otroligt trött. Bristen på meningsfull sysselsättning gjorde dagarna långa och jag längtade mest bara bort. Ja, det är så att kvinnliga fängelser lider brist på arbetsmöjligheter. Den typ av legojobb som tidigare funnits försvinner och flyttas till länder där arbetet kan utföras billigare. Plåsterförpackninge försvann från Färingsö och kvar blev bara handarbeten. Handarbeten som onekligen får mig att tänka på de gamla spinnhusen som var dådtidens inlåsning av kvinnor. Jag gillar handarbeten, men då som hobbyarbeten och inte som heltidssysselsättning.

Vårdvistelsen inehöll till att börja med nått helt annat, det meningsfulla, en vardag med ett annat innehåll än att bara få tiden att gå. Jag reflekterade inte så mycket på det till att börja med. Jag uppskattade det men tänkte inte så  mycket på vad den nya eergin kom sig av. När något förändras till det bättre reflekterar vi inte så ofta över det. Det blir fort en självklarhet. När något försämras kan vi älta det hur länge som helst.

Så var 4 veckors introduktion slut och vi gick över i praktiksök. Det innebär att finna ställen att ringa till, skriva brev till för att ansöka om praktikplats. Helst ska praktiken på sikt kunna leda till ett arbete. Vardagen förändrades. Praktiksök är på halvtid och det blir mycket väntan. Väntan på svar, väntan på intervju, väntan på nya svar, fler ansökningar ny väntan på det ena eller det andra….Hur lång tid tar det innan jag kan börja hoppas på svar? Jag blev helt enkelt en arbetsökande med ständig väntan, även om jag i första hand ”bara” hoppades på praktik. Vill de ha mig? Duger jag? I varje negativt svar får sig självkänslan en törn. Och så ännu mer väntan. Känslan av tomma dagar utan ett menningsfullt inehåll var tillbaka. Kanske för att det är så nyligt sen jag har upp levt det så infann sig de negativa känslorna och tankarna fort. Att bara vänta på att tiden ska gå är att förlora livsglädje. Jag upptäckte för någon vecka sedan att jag var där. Jag har sen dess försökt att vända tankar och känslor till något positivt, att återvända till här och nu. Tänka att detta ger mig tid att göra sånt jag tycker om. Helt enkelt mer fritid att fylla med egna intressen. Jag har väl lyckats delvis och då fick jag praktikplats. Det är skönt att få en vardag som naturligt har ett innehåll, så kan jag använda fritiden till att forma min egen guldkant. Härligt på tisdag börjar min praktik och nu är jag fylld av energi att göra dagarna fram tills dess menningsfulla.

/Någons mamma

 

Vårdvistelse

Nu har det gått drygt två månader sedan jag kom ut på vårdvistelse. Vårdvistelse innebär att man gör sista delen av sitt straff utanför anstalt och att man under den får hjälp med problem så man underlättar återanpassningen till samhället För min del har det inneburit ett halvvägsboende och ett projekt som hjälper till att få en ut på arbetsmarknaden. Jag har själv också valt att vara aktiv i 12-stegs gemenskapen.

Jag är tacksam för min utsluss, men det har varit jobbigare än jag förväntade mig. Första veckorna var jag uppe i en stressfaktor som gick i 110%.  Jag är glad att jag inte tvingats gå raka vägen till arbete och bostad på egen hand. Jag är inte helt säker på att jag hade klarat det med något gott resultat. Visst det är min högsta önskan att få eget boende och ett arbete jag kan försörja mig på, men jag är glad över att få stöd på vägen dit.

Miljön i fängelset är skyddad. Det verkliga livet och vardagen med naturliga stressfaktorer försvinner i ett grått mycket långsamt tempo. Själv styr man mycket lite av sina beslut, ansvara och hur dagen ska se ut. Med andra ord går man där och blir passiviserad. Ens personliga angelägenheter och vardagens göromål ligger utanför fångens möjligheter att påverka. Vardagen i fängelset och vardagen utanför är två skilda världar. Det ger en känsla av att flytta till en annan planet när man lämnar fängelset. Så omställningen är stor och det känns krävande. Av den anledningen känns det bra med en utsluss.

Under den tid jag har varit på utsidan har många tankar och reflektioner dykt upp. Jag har samtidigt landat lite, den värsta stressen har lagt sig så jag tänkte att framöver ska jag dela några av dessa tankar och reflektioner. Med andra ord jag återkommer jag.

/Någons mamma

 

En ny epok

Igår hände en rolig sak. Efter tre år och nio månader, fick min mamma flytta ut från anstalt och in på ett halvvägsboende i Stockholm.

De första tio månaderna spenderade hon på Kronobergshäktet. Därefter två år på Hinseberg (varav den allra första tiden på Riksmottagningen, därefter på normalavdelning någon månad och slutligen på behandlingsavdelningen på Slottet). Sedan har hon suttit på Färingsö i elva månader, varav den första tiden på den låsta avdelningen och nu på slutet den öppna.

Men igår var det alltså dags att lägga ännu en del av Kriminalvårdens trappa bakom sig och stiga in i en ny. Det här har mamma sökt länge och sett mycket fram emot. Det innebär dels mycket mer frihet, men ger henne också möjlighet till att skaffa ett jobb.

Hon har pratat om den här flytten länge, länge. Hon har gjort massor av hantverk för att kunna dekorera sitt nya rum med och ibland tror jag nästan hon har upplevt den här flytten som att flytta till en lyxvilla.

För oss som är anhöriga är det fantastiskt att kunna ringa till henne igen. Dessutom planerar vi vår allra första jul tillsammans på flera år. Det känns helt fantastiskt!!

Jag ringde henne flera gånger igår. I det sista samtalet var hon helt sprallig över att man kan MÖBLERA möblerna. Hon skrattade och berättade om en tidigare intagen som hade möblerat om sitt rum varje dag när hon kom ut, bara för att man KUNDE göra det! Mamma berättade glatt att hon kanske också skulle göra det, för det första hon gjorde är hon kom in i sitt rum var just att möblera om det.

En annan rolig historia hon berättade vid vårt första samtal igår ska jag återge, men först ska jag bara berätta att i den här bloggen får vi ganska ofta mail med förfrågningar om att vara med i olika mediala sammanhang. Bl.a. har vi blivit förfrågade om att vara med i ett par dokumentärer i TV, men även i diverse tidningar och radioprogram. Vad jag kan minnas har vi bara ställt upp i en intervju i Aftonbladet. Hur som helst, så berättade mamma igår ungefär så här:

Ja, så skulle vi åka då och jag hade så mycket saker med mig, för det här är ju nästan fyra års liv jag ska ha med mig, så det blir mer än man tror. Och jag var alldeles stressad och stirrig i huvudet för det är så mycket på utsidan jag blivit ovan vid och som jag måste ställa in mig på varje gång jag lämnat anstalten. Så när vi kom ut, utanför anstalten stod det massor av journalister utanför och han som jobbade och skulle köra mig, sa på skämt: ”Titta här, alla journalister som väntar på dig!” Varpå mamma börjar hojta: ”Nej, nej, vad ska jag göra nu? Sånt här klarar jag inte av! Nej, nej, jag vill inte!” Hon berättade också att hon genast tänkte på den här bloggen!

Naturligtvis var det inte mammas flytt alla journalister stod där för, utan det var helt enkelt för att beskedet om att Annika Östberg´s kommande frigivning kom igår.

Grattis till Annika för det!

Mamma hade så roligt åt det där hela dagen, att hon hade trott att de stod där för hennes flytt. Hon tyckte själv det var jätteroligt att hon var så självupptagen!

Själv tycker jag också det är jätteroligt även om jag inte tycker det är fullt lika långsökt, eftersom jag vet att mamma blir stirrig av alla nya intryck när hon varit ute på permissioner, för allt som har förändrats dessa år hon har suttit inlåst!

En ny epok har tagit vid och jag ser på framtiden med förhoppning och tillförsikt!

Läs även andra bloggares åsikter om anstalt, halvvägshus, annika östberg, frigivning, glädje, färingsö, hinseberg, kronobergshäktet,

 

Livet utanför fängelset

Det var väldigt länge sedan varken jag eller min mamma skrev i denna blogg nu. Månaderna har gått och naturligtvis händer det en massa saker på vägen, men behovet att skriva om det har minskat rejält.

Mamma är igång med permissioner sedan ett bra tag tillbaka och det fungerar bra. Hon jobbar också hårt med de tolv stegen. Det finns ett lugn i henne som känns tryggt och fridfullt.

Hon varvar sina permissioner mellan mig och min bror, men har också haft en permission till en avlägsen plats, för att ta farväl av sina föräldrar som gick bort när min mamma satt häktad med restriktioner. Det blev naturligtvis ett tungt besök, samtidigt som hon fick träffa sina syskon.

Min mamma har nu suttit av drygt 3 ½ år av sitt straff. När jag ser siffran 3 ½ känns det som en väldigt kort del av en människas liv, men när jag tänker tillbaka på allt som hänt, allt som pågått under dessa 3 ½ år sedan gripandet av min mamma, så känns det verkligen som en hel evighet.

När jag tänker tillbaka på de där första 10 månader som hon satt på häktet och särskilt de fyra första månader då hon satt med restriktioner, så känns det som om det var i ett helt annat liv, i en helt annan tid.

Nu börjar mamma vistas allt mer i frihet och jag ser även där att 3 ½ år är längre tid än vad siffrorna avslöjar. Hon blir väldigt snabbt trött bland folk, med alla nya intryck. Osäker över många tekniska saker som har utvecklats under den tid hon suttit inne. Samtidigt jobbar hon hårt för att skapa sig ett nytt liv, ett liv utan kriminalitet och missbruk. Ett liv som min mamma finner värdigt och där hon kan stå för den hon är och känna att hon är en del av samhället igen.

Hon har kortare väg att gå än många andra, som levt merparten av sina liv i missbruk och kriminalitet, ändå är det en tillräckligt lång väg…

 

Mamma har påskpermission

Jag har ännu inte riktigt hunnit vänja mig vid att min mamma har börjat få permissioner. Den här helgen har hon permission hos min bror och även om vi inte kommer att träffas, så känns det så bra att kunna ringa henne när jag vill,  barnen kan ringa mormor när de vill, på deras villkor.

Det är också skönt att som dotter slippa oroa sig för hur de har det där inne över påsk. Nu vet jag att hon har det bra, att vi kan prata när vi vill och det känns bra.

Glad påsk önskar jag er!

Läs även andra bloggares åsikter om permission, min mamma, glad påsk, helg, storhelg,

 

Annika Östberg åter i Sverige

Annika Östberg. (Otroligt snabbt uppdaterat på Wikipedia. Planet med Annika landade i morse och redan har Wikipedia uppdaterat sin sida) En kvinna som spenderat oerhört många år i Amerikanskt fängelse. Enligt Aftonbladet 27 år, enligt Expressen 28 år och enligt hemsidan drygt 29 år. (Det var 27 år i Februari 2007, enligt hemsidan) Oavsett så tror jag vi alla kan enas om att det handlar om väldigt många år.

När jag tänker mig tillbaka 29 år i tiden, så var jag bara en liten skolflicka. Allt som skett i mitt liv, har i stort sett skett efter det.

Oavsett hur inblandad Annika sägs vara i de mord hon dömts för, så har hon haft det väldigt tufft och svårt, ändå tycker jag inte hon har beklagat sig. Av det jag läst i tidningar och sett av henne så förvånas jag över att många inte verkar förstå att Annika aldrig uttalat sig om att vilja bli frigiven, även om det inte är svårt att förstå att det är hennes önskan, det vore närmast onormalt att inte känna så i hennes situation. Men det Annika har stridit för hela tiden är två saker, som jag har uppfattat:

• Att få ett tidsbestämt straff.
• Att få bli överförd till Sverige.

Ingenstans kan jag läsa att Annika på något sätt ”kräver” att bli frigiven.

Jag läste boken om Annika som heter Sorgfågel och är skriven av journalisten Lena Katarina Swanberg. Jag blev verkligen berörd av boken och vill varmt rekommendera den. Om man  är intresserad av att veta mer om Annika Östberg, men av någon anledning inte vill läsa hela boken, så uppmanar jag i er i alla fall att läsa hemsidan om Annika och om hennes liv.

Som anhörig till en som sitter bakom galler, rinner mina tårar konstant närjag läser all nyhetsrapportering om Annika. Både för hennes mamma som kämpat i så många år förAnnikas överförning, men också för Annika själv.

Jag läser någonstans att Annika nu ska in på Riksmottagningen på Hinseberg och jag önskar att jag kunde beskydda henne från den. Det går rysningar genom min kropp när jag tänker på Riksmottagningen på Hinseberg. Jag minns hur dåligt min mamma mådde när hon satt där och jag minns hur svårt det var och fortfarande är att läsa de blogginlägg hon skrev från Riksmottagningen. Nu när jag läser, kan jag se hur även mammas ord är förhårdnade. De är inte mjuka och runda och vackra att ta i munnen. De är hårda, syniska och uttrycker en stor portion sorg.

Jag önskar att vi kunnat bespara Annika Östlund denna ”välkomstbehandling” till svensk kriminalvård, efter alla år hon redan har fått sitta frihetsberövad. Jag hoppas någon ska förklara för henne att det här bara är en liten, liten del av Svensk kriminalvård. En liten del som säkert kan upplevas som den mest destruktiva delen, men som i alla fall är en relativt kort period av ditt långa fängelsestraff.

Återupplivar några av de blogginlägg min mamma skrev från Riksmottagningen:

• Mammas första blogg från Hinseberg är daterad den 22/12-06.
• Nästa blogg från mamma är daterad på julafton 24/12-06
• Den senaste bloggen från mamma är daterad på Nyårsafton. 31/12-06

Fler inlägg i det här  ämnet kan du läsa HÄR!

Till Annika och hennes mamma vill jag säga: Jag är glad för er skull och hoppas livet kan underlättas något för er nu.

Läs även andra bloggares åsikter om hinseberg, riksmottagningen, annika östberg, frigiven, återvänt, sorgfågel, lena katarina swanberg,

 

Artikeln i Aftonbladet om min mammas tid i fängelse

Jag skrev förra Söndagen om att Aftonbladets söndagsbilaga publicerade en artikel om min mammas fängelsetid och mig som anhörig. Idag publicerar aftonbladet även artikeln på nätet. Här kan du klicka och läsa reportaget:

• Min mamma sitter i fängelse
• Mamman berättar: Jag har svikit familjen
• Forskaren: De känner sig som dåliga mammor

Läs även andra bloggares åsikter om anhörig, fängelse, färingsö, anstalt, aftonbladet, reportage, nätet, söndagsbilaga, media,

 

Mamma bloggar från Färingsöanstalten

Min mamma har skickat ett nytt inlägg från anstalten. Inlägget är ett svar på en kommentar från Jennie. Hon kommer hem till mig i morgon för permission över helgen och jag ser oerhört mycket fram emot det! Här kommer min mammas inlägg:

Färingsö den 22 februari 2009.

Tack Jennie för din hälsning. Roligt att det går bra för dig. Det glädjer mig.

Jag har tänkt göra precis som dig, gå på möten, skaffa mig sponsor och arbeta i stegen. Jag får redan nu särskild permission en gång i veckan för att gå på möten. Det är jag så tacksam över. Dessutom går jag på möte i samband med min normalpermission. Sponsor har jag skaffat mig i och just nu har jag börjat jobba med 4:e steget. Det känns som att jag inte har ”råd” med att lämna något åt slumpen. ”Jag gör det jag måste för att få det liv jag behöver.” Att ha sponsor när jag en dag muckar, att ha hittat min hemmagrupp den dag jag muckar känns som en bra början på frigivningen.

Du frågade om Katarina finns kvar som terapeut på Slottet. Det gör hon, en fantastisk människa som har satt många goda avtryck i mitt liv.

Kramar och fortsatt lycka till!

Läs även andra bloggares åsikter om de tolv stegen, NA, färingsöanstalten, fängelse, stegen, fjärde steget, muckar, sponsor, slottet, terapeut, permission,

 

Reportage i Söndagsbilagan

Idag, Söndag den 22/2, dagen innan det är tre år sedan min mamma greps, har Aftonbladets Söndagsbilaga en ganska stor artikel om mig och min mamma och om anhöriga till personer som sitter i fängelse i Sverige.

Om du har läst det, berätta gärna vad du tycker om reportaget.

Läs även andra bloggares åsikter om reportage, aftonbladet, söndagsbilagan, fängelse, anhöriga,

 

Mamma skriver om säkerhet på anstalterna

Kumla anstalt 2006

Hinseberg anstalt 2007

Färingsö anstalt 2008

Detta inlägg har min mamma skrivit och det är daterat Björngärdet lördagen den 31 Januari 2009:

Svar på frågor som kommit i kommentarerna

Madde frågar huruvida många återfaller direkt till brott direkt efter frigivning.  Jag vet inte hur många, men en del gör naturligtivs det. Jag tror att du kan finna svaret i någon statistik som redan finns. Brottsförebyggande rådet kan vara rätt institution för att få fram sådan statistik.

Som medfånge tycker jag alltid det är trist när någon kommer tillbaka efter bara en kort tids frihet, för det händer tyvärr. Det är sorgligt. Dessutom blir du betraktad som svårare i Kriminalvårdens ögon. Det betyder att möjligheter till permissioner och eventuella vårdvistelser i slutet av straffet är svårare att få.

Man får väl tolka det som att återfallsbrottslingar har lägre tillit än förstagångsförbrytare när Kriminalvården satsar på rehabelitering. Det kan ju finnas en sanning i att tänka så, MEN jag tänker att kanske är de återfallsförbrytarna det måste satsas mest på då deras väg tillbaka till samhället är den svåraste. Det finns en logik i bådasätten att tänka. Det handlar dessutom inte alltid om vad Kriminalvården är villig att göra. Lika ofta handlar det om fångens vilja att ta emot hjälp. Kanske är man så rädd för fler misslyckanden eller tror inte att man någonsin kan bryta med ett kriminellt och missbrukande liv att man inte ens vågar försöka. Man har helt enkelt gett upp hoppet om att kunna förändra sitt liv. Jag tror att många blir kvar i kriminalitet och missbruk av just den orsaken. De har förlorat hoppet.

Nej, Madde, man kan inte säga att fängelsemiljön är särskilt lyxig. I de flesta anstalter blir du inlåst klockan kvart i åtta på kvällen utan annan möjlighet till ”toalett” än en potta! I en del celler finns det tvättfat, i andra inte. Du delar dusch med alla andra på en avdelning. Maten är kostnadsbestämd till 43 kronor om dagen. Det ska räcka till frukost, lunch och middag. Det blir inte någon lyxmat för de pengarna.

Där jag sitter nu, är det öppet hela dygnet. Det betyder att jag kan gå på avdelningens gemensamma tialett även på kvällar och nätter och efter flera år utan en sådan möjlighet känns bara det som rena lyxen.

Björngärdet är en nybyggd anstalt, så allt här är nytt och fräscht, utan att vara lyxigt, men jag tycker att det är fint. Men som sagt många andra anstalter (bland annat Färingsö slutna lokalanstalt) är gamla och ganska nergångna. Den som många andra saknar de bekvämligheter som vi är bortskämda med ute i samhället.

På dagarna arbetar de flesta av oss i ”Hallen”. Där paketerar vi plåster och/eller fakturor för olika företag (beställningsjobb). Ibland är det ont om jobb och då stickar vi, virkar och syr vi kläder som ska säljas. Jag syr nästan alltid förkläden och pannlappar för försäljning. En fånge från varje avdelning stannar kvar för att laga mat och städa på avdelningen. Med detta arbete turas vi om.

Vi är sex på avdelningen så ungefär var sjätte vecka är man kvar på avdelningen för att sköta självförvaltningen. Cirka en dag i veckan, två eftermiddagar kan vi söka studier. Möjligheten till studier är ingen självklarhet. De studier som är möjliga är framför allt basämnena på grundskole- och gymnasienivå. Själv håller jag på att ta datakörkortet.

Ja, reglerna kan nog anses som ganska stränga. Det finns en stor skillnad på vilken typ av anstalt du är. Till exempel är en sluten riksanstalt strängare än en sluten lokalanstalt och mindre stränga regler gäller på en öppen anstalt. Hinseberg är alltså strängare än Färingsö. Och där jag sitter nu på en öppen anstalt, Björngärdet, är reglerna inte så stränga, även om det också här naturligtvis finns regler för oss som i stunder kan kännas ganska begränsande.

På några av de manliga anstalterna finns det ännu högre säkerhetsgrad plus de alltfler säkerhetsanstalterna och säkerhetsavdelningarna som har byggts. Där är både säkerhet och regler stenhårda. Man kan säga att ju högre säkerhetsgrad ett fängelse har ju strängare regler är det som gäller. Det innebär att det finns manliga anstalter som har strängare regler än på kvinnoanstalterna.

Från slutna anstalter:

• Får du inte ringa mobil eller IP-telefon. Du kan naturligtvis inte använda Internet
• Alla du ringer eller som vill besöka dig, kollas upp av anstalten
• Du visiteras alltid efter besök, dessutom riskerar dina besökare att bli visiterad
• Du blir inlåst 19.45 och upplåst 7.30
• Du får inte bära privata kläder
• Du har arbetsplikt
• Det är mycket få saker du får ta emot utifrån (aldrig hygienartiklar eller något ätbart)
• Tillgång till tekniskt material är mycket begränsat. Du får inte ha data, dataspel eller MP3-spelare
• På de flesta anstalter är det bara tillåtet att röka vid ett tillfälle per dag och vid några anstalter är rökning tillåten vid tre tillfällen per dag
• Många självklara hygien-skönhetsartiklar är förbjudna att ha. Till exempel hårfärgning, parfym, aceton…
• All din post öppnas och ibland blir den genomläst

Ja, listan kan göras oändligt lång, men svårast är nog avskiljandet och den begränsning som sker i kontakten med dina närmaste.

Det var Maddes frågor. Liza frågar var styvpappan tog vägen. Ja, han har också börjat sina permissioner och så vitt jag vet så är han på väg till en öppen anstalt. Vi har skilt oss och har ingen kontakt längre. Jag tycker vår separation är okej, då jag tror att våra val om hur vi vill leva våra liv i framtiden ser olika ut.

Läs även andra bloggares åsikter om färingsö, anstalt, hinseberg, säkerhetsklass, regler, säkerhetsanstalter, lyx, kriminalvården, återfallsbrottslingar, förstagångsförbrytare, brottsförebyggande rådet, björngärdet,

 

PERMISSION

Hej!

Har en permission som jag tillbringar hos  min son. Det har varit fantastiska dagar med barnbarnen. Jag har haft en vardag, som känns jättebra. Jag tittar lite avundsjukt på medmänniskor som skyndar till tunnelbanan för att hinna till jobbet. Och jag måste erkänna att jag känner avund. Det är konstigt nog det där helt vardagliga som jag längtar efter. Det är inte festillfällen, resor eller de stora händelserna. Det är det helt vardagliga, att bara få vara vanlig med helt vanliga sysslor.

Men där finns också en ängslan inför allt det ”nygamla”. Att inte lyckas passa tider är en ständig oro, vilket gör att jag kommer med stor marginal till alla tidsbestämda möten. Att stå där med femton kroner i handen och få veta att kvällstidningen kostar tjugo kronor med söndagsbilagan, det får mig att känna mig dum. Likaså när jag har kämpat mig fram i bussen med barnbarn och barnvagn och får veta att person med barnvagn åker grattis. Ja, det är många situationer där jag får känslan av att vara lite bakom. Världen har gått vidare medans jag suttit där bakom galler, så lite efter har jag ju blivit.

Den tekniska världen har också dragit iväg, bara att ta mig in på den här bloggen för att skriva detta inlägg krävde många och långa samtal till min dotter. Men jag känner förtröstan i att kunna ta igen och få med mig det som jag förlorat. Det är liksom bara att kasta sig in i sakerna, med de tätare permissionerna är det nya snart hemtamt. Vad som känns mer obekvämt är den där ängslan och oron som växt fram för tex. att klara av tider, avtal, hinna med det ena och det andra och ett visst obehag inför alla människor man möter. Jag har varit en rätt ”kavat” kvinna som rest ensam på många platser i världen. Jag har haft enkelt att tala med främlingar och nu står jag där orolig och ängslig, undrande om ett helt vanligt samtal kunde missförstås osv.

Det känns inte bra och jag är inte bekväm i den här oron. Förmodligen har jag tiden på min sida även här. Jag får bara ”kasta mig ut”. Jag tänker verkligen inte tillåta att fängelset ska få göra mig till en förskrämd gammal tant. Det är naturligtvis detta som är en del av de problem som skapas när man över längre tid isolerar människor från samhället. Personligen tänker jag ta vara på alla tillfällen som finns för att komma mig ut ur fängelsemiljön, man får ”träna” sig tillbaka. Klockan tickar om ett par timmar ska jag vara tillbaka på anstalten. En av de där tiderna jag verkligen känner press att hålla. En liten miss där kan få ödesdigra konsekvenser för kommande permissioner.

Läs även andra bloggares åsikter om permission, teknik, anstalt, oro, ängslan, barnbarn,

 

Mamma Bloggar från Färingsöanstalten; Tacksamhet

Nu lägger jag in detta inlägg lite väl sent, men jag har helt enkelt inte haft tid:

Inlägget daterat:

Färingsö Nyårsafton 2008

TACKSAMHET

Det ska bli skönt att vända blad och komma till 2009.

Jag har snart suttit tre år i fängelse. Ibland har det varit rätt tungt och till och från har det känts som att tiden står stilla, men märkligt nog när jag är här och nu och ser tillbaka så känns det som om det gått ganska fort. När jag satt på Hinseberg var det en medfånge som sa att varje dag där kändes som en evighet, medan veckorna gick jättefort. Det låter kanske obegripligt men det är precis så jag upplever det.

Det har hänt mycket på dessa knappa tre år. Det viktigaste är de 17 månaderna jag gjorde på Slottets 12-stegsbehandling på Hinseberg. Jag är tacksam för varje dag under dessa månader. Det har gett hopp om att leva ett annat liv, nykter och drogfri och ingen kriminlitet. Det känns bra och helt riktigt. Det är så jag vill leva. Det känns som om jag tagit tillbaka mycket av den person jag en gång var. Med värderingar som jag är stolt över och som jag vågar stå upp för. Många värderingar som det har tummats på i en värld där kriminalitet  och droger tagit över.

Det är skönt att hitta tillbaka till det gamla, att ta tillbaka det som är jag, som står för den jag vill vara. För att våga ta sig tillbaka dit måste det finnas hopp om att det är möjligt, det hoppet fick jag där på Slottet. Jag fick också något annat som är viktigt. Jag fick lära mig att ta hand om mina känslor och våga leva med dem. De tog inte livet av mig som jag en gång trodde, utan är en del av mitt liv och min historia. Jag fick också mycket annat där på Slottet, viktiga, viktiga saker för att våga välja ett annat liv, ett liv jag verkligen vill leva. Jag är så tacksam för att jag tog emot den hjälp och behandling som fanns att få. Det är det jag tänkte att den här bloggen skulle handla om; tacksamhet. Tacksamhet över att äga ett hopp, tacksamhet över att kunna välja det positiva, tacksamhet över att inse vem man är och vem man vill vara. Det är stort. Och tänk så fantastiskt att få börja ett nytt år med just tacksamhet. En god fortsättning på året önskar jag er alla och speciellt om det är någon från Slottet som läser det här. Tack för att ni finns.

Märkligt att vara i fängelse och att vara så trött på att vara i fängelse, MEN ändå tacksam! Det är gott.

Läs även andra bloggares åsikter om tacksamhet, anstalt, nytt år, slottet, behandling, hinseberg, missbruk, drogfri, kriminalitet, färingsö,

 

Uppdatering av mig (dottern)

Nu är det snart tre år sedan min mamma blev gripen av polisen och ungefär lika länge sedan jag startade denna blogg. Då hade min mamma restriktioner och vi hade mycket små möjligheter att kommunicera med varandra.

När jag tänker tillbaka på det där allra första halvåret, eller egentligen hela det första året, så ser jag mycket av den tiden som en smärtsam dimma. Mycket har förbättrats och mycket har förändrats sedan dess. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess, som man säger.

Jag märker själv att jag börjar känna förhoppningar inför framtiden. Min mamma har ÄNTLIGEN börjat få permissioner och förra veckan gjorde hon alltså sin första övernattning i frihet. Det spirar och pirrar i mig när jag tänker på det. Jag vågar inte riktigt än börja räkna på när mamma ska komma ut, men jag vet att min mamma har börjat göra det och det doftar förstås tillförsikt…

Strax innan jul blev vi erbjudna att sitta med i juryn för det Stora Bloggpriset. Det kändes väldigt hedrande, men jag vågade inte tacka ja då anonymiteten känns väldigt viktig för mig. Men kanske en dag…?

När jag skrev om boken Som en blomma på månen, som mamma medverkar i, så kom det en del kommentarer och mail på vart man kan få tag på den. Det vet jag faktiskt inte. Däremot så lämnar jag här en mailadress där jag hoppas ni kan få hjälp med information om boken, om ni mailar dem: info@offstockholm.se

Det är alltså till den teatergrupp som har publicerat denna bok och gjort samarbetet med de intagna.

Slutligen ber även jag om att få önska alla läsare en god fortsättning på det nya året och ett stort tack för det gångna året och de mail och kommentarer ni lämnar.

Läs även andra bloggares åsikter om anhöriga, kriminell, teatergrupp, offstockholm, anstalt, som en blomma på månen, stora bloggpriset, juryn, permissioner, aftonbladet, bloggportalen,

 

Jag Bloggar igen (Mamma bloggar från anstalten)

Den här bloggen var egentligen skriven innan den föregående. Men eftersom mamma skrev det föregående inlägget när hon var här på permission, samtidigt som hon lämnade detta inlägg för att skriva in och jag inte har hunnit det, så blir det så här. Jag tror även att ytterligare ett inlägg kan vara på väg. Denna blogg är daterad den 25 december 2008:

Folk har undrar var mina små reflektioner från fängelset har tagit vägen. Lite smickrad blir jag över att någon frågar. Tack för det. Ibland är det svårt att tänka att någon läser det man skrivit och ännu mindre att det jag skrivit har skrivit skulle ha betytt något för någon. Det mesta jag har skrivit har haft en betydelse för min egen del. Jag har skrivit av mig mina frustrationer och många gånger den ilska och vanmakt jag känt inför fängelsesystemet. Naturligtvis har jag varit medveten om att andra kan läsa det jag skrivit när min dotter har lagt ut det på nätet, men det har liksom blivit underordnat.

Men insikten att denna blogg lästes och faktiskt var till stöd för andra människor har kommit till mig här i fängelset. För jag har gång efter annan blivit uppsökt av andra fångar som tagit reda på att det är jag och min dotter som står bakom den här bloggen. De har bara velat berätta för mig att de har anhöriga på utsidan som har följt bloggen och känt ett väldigt stöd i att den har funnits. Då, i det där första kaoset när man blir gripen och ens anhöriga står där chockade, förvånade och förtvivlade så är det inte så många de kunnat tala med. Det är ju fortfarande väldigt skamligt att ha en förälder, ett barn eller en partner i fängelse. Och då har tydligen våran blogg kunnat vara både till tröst och stöd för en eller annan anhörig. Jag blir så glad när jag hör det och jag blir väldigt stolt över min dotter som kom på denna idé.

Jag tror eller vet att de anhöriga glöms bort så ofta när det gäller trauman i en närståendes liv. Och naturligtvis är detta ännu påtagligare när traumat är att en närstående kommer i fängelse. Den skam som finns där drabbar inte bara den straffade utan i lika hög grad de anhöriga. Är fången dessutom en kvinna tycks fallet vara hårdare och omgivningens fördömande är starkare. Det är väldigt okvinnligt att vara kriminell. Fördömandet är naturligtvis känsligt för den anhöriga och de blir också sårade. Vi bör minnas att vi sällan är älskade för vår förträfflighet, utan oftare är vi älskade för dem vi är trots våra fel och brister. Det gäller tack och lov också för oss kvinnliga fångar. Jag tror att när vi fördöms och folk till och med öppet visar sin avsky för oss då stänger man också dörren för våra anhöriga. Vem vill prata om sin sorg och längtan om man möts med förakt och avståndstagande? Jag har inte tänkt på det förrän alla dessa mina medfångar har kommit och berättat att bloggen har betytt något också för deras anhöriga. Det var inte bara en bra grej för mig och min dotter att skriva av oss på. Det blev också ett forum för många anhöriga där de blev tagna på allvar utan att ständigt måsta ”försvara sig, eller sin inlåsta familjemedlem.”

Läs även andra bloggares åsikter om anhörig, fängelse, mamma bloggar, forum, kriminell, kriminalitet, chockad, förtvivlad, tabu,

 

Gott Nytt År (Mamma Bloggar)

Idag har jag min första 24- timmars permission. Det innebär att jag efter snart 3 år för första gången ska sova utanför anstalt. Det är en märklig känsla. Jag är hemma hos min dotter, min son är också här. Vi har ätit gott och pratat. Det är fantastiskt att ha familjen samlad runt sig. Det är nog det största i livet.

Det är vad vi kallar utförsbacke i straffet nu. Av mina 7år sitter jag 4år och åtta månader. Av den tiden har jag gjort snart 3år, alltså en bra bit över halva straffet. Den tid som återstår av straffet har många fördelar, bland annat permissioner och om ett år kanske jag kan få frigång eller vårdvistelse. Visst känns det skönt. Men nu när det börjar lätta är det som om något lossnar i mig, plötsligt vågar man känna på vad ett sådant långt straff har inneburit inte minst känslomässigt. Många förträngda känslor ”knackar på ”. Saknaden av de kära växer sig starkare och längtan efter frihet känns ibland outhärlig. Kanske är de också de över dagen permissioner jag redan haft som har gett näring åt denna frihetslängtan. Säkert är att det är inte lätt att återvända efter permissionerna. Stegen är tunga och motståndet är starkt. Men ändå vet jag att jag kommer att återvända i rätt tid och med en skött permission bakom mig. Jag har alldeles för mycket att förlora med att inte sköta mig, för sanningen är att de förmåner jag har idag grundar sig helt på att jag har skött mig. Den dagen jag inte sköter mig dras också permissioner in och andra förmåner jag har arbetat upp.

Ibland när jag skrivit något som känns tungt med att sitta i fängelser har det kommit kommentarer som att jag tycker synd om mig själv och att det är mitt eget fel att jag sitter inne. Jag som de flesta människor faller ibland offer för att tycka synd om mig själv, däremot tror jag inte att det är något jag alltför ofta hemfaller till. Och när jag tycker synd om mig själv så innebär det aldrig att jag inte är medveten om varför jag sitter inne. Jag har gjort det jag är straffad för och det är en självklarhet att jag ska sona mitt straff. Under mitt straff har jag dessutom fått med mig mycket för att komma ut som en fri människa och välja det liv jag vill leva, ett liv jag vill leva utan både droger och/eller kriminalitet. För den hjälpen att komma dit och för det hopp jag fått om ett bra liv är jag evigt tacksam. MEN det innebär alltså inte att det ibland är jättetungt att sitta inlåst eller att längtan efter familjen känns outhärdlig. Det innebär inte heller att det finns delar i kriminalvården som jag tycker är dåligt eller helt förkastligt, men det är en nyanserad kritik eftersom jag också ser sådant som faktiskt kan vara till hjälp om man tar emot hjälpen. Framåt tänker jag skriva lite om både det dåliga och det bra jag har mött under den här ”resan”. Jag återkommer senare med det, nu ska jag umgås med familjen och bara njuta av det. Tills senare ETT RIKTIGT BRA SLUT OCH ETT ÄNNU BÄTTRE GOTT NYTT ÅR!!!!

Läs även andra bloggares åsikter om permission, permissioner, anstalt, fängelse, sjävömkan, frihet, ett långt fängelsestraff, kommentarer, nyår, tillförsikt,